Näe, fan heller, det gör jag inte...

//LadyCara

Blir lite halvtråkiga inlägg ibland med den där listan. För hur kul är det att veta vad jag har haft på mig för kläder... Hmm.. jaja, listan får då mig att skriva nånting iaf=)

Imorgon rattar jag och älsklingen söderöver ner till Fåssjö. Ska fira julen med mina föräldrar, min mormor och min bror med familj. Och ja, jag är supernervös. Magont växlar med gigantiska fjärilar som flaxar runt och gör mig illamående. Men, försöker tänka, att jag faktiskt inte vet hur julen blir, vad som kommer att hända, vad alla kommer säga/göra/tycka, fast jag desperat försöker förbereda mig i huvudet. Det enda jag vet är att jag kommer att vara i Fåssjö med min familj. Och det borde väl för en vettig människa vara lugnande. Att inte behöva tänka på mat, tvätt eller nånting, utan bara vara, men det är om man är en vettig människa det.

Hur som helst, jag kan idag inte förbereda mig på saker jag inte vet något om, så det är lika bra att inte tänka på det. Såg en intervju med Mark Levengood för några år sen, och han fick frågan varför han alltid verkar så glad, positiv, och han sa ett par ord som sammanfattar det här med ångestproblematiken rätt så bra, förväntningsångesten allra mest, "Varför ska jag oroa mig för något som inte ens har hänt än, då måste jag ju oroa mig två gånger. Det räcker om jag gör det, när det verkligen händer." Inte ordagrant kanske, men detta var kontentan iaf. Kloka ord.

Alla paket är inslagna, har bara Hampus grejjer kvar, och det fixar vi på vägen hem efter julen. Packa gör jag imorgon. Nu ska jag nog rulla i säng och läsa lite.

Vi får se om jag uppdaterar ngt hemifrån. Beror på hur det mobila bredbandet funkar.

I annat fall så vill jag ta tillfället i akt och önska er alla en

GOD JUL!

//LadyCara

Blir tydligen in repris...

På förmiddagen lufsade jag runt i pyjamas och mystofflor. Efter lunch blev det lånkisar, svarta byxor och tunika. Det var väl ett väldigt intressant inlägg...

//LadyCara

Den här veckan koncentrerar jag mig verkligen på Medveten Närvaro, andning och avslappning. Och lite acceptans. Denna vecka kommer jag att utmana min ångest, mina GAD-tankar och mitt sejfande. Jag skulle ville krypa under täcket med en bok och läsa och sova mig igenom den här veckan, men istället kommer jag att försöka leva ett liv.

Låter väl högtidligt så det räcker=)

Denna vecka ska jag/har jag, fixa sista skoluppgiften innan jul, slå in lite fler julklappar, brumma med älsklingen till Fåssjö för att fira jul med min familj, träffa mamma och pappa, mormor, Håkan och Elin och småtrollen Molly och Sonny. Jag ska försöka låta bli "vid behov"-medicinen och jag ska försöka njuta av att vara hemma.

Det är min vecka det. Fokus fokus fokus...

//LadyCara

I min handväska ligger det en tuggummipåse, plastgrej till kundvagnar, lypsyl, penna, kvitton och kuponger, presentkort och plånbok. När jag lämnar huset åker även mobilen och snusdosan ner. Dessutom har jag alltid med blodstillande vadd ifall Wilma börjar blöda näsblod och så har jag alimemazin och sobril för säkerhetsskull. Ibland även Ipren.

//LadyCara

Skulle ta det lite lugnt när sambo + barn lämnade huset efter middagen, men strax efter åtta så slocknade jag. Nyvaknad nu! Ibland blir man supertrött!

Dagen har annars varit ganska lugn. Frukost med fyra ljus i morse, och sedan for Hampus och Christer på hockeyträning. Jag och Wilma gjorde halsband och sen la vi pärlplattor, Wilma skrev sitt namn med pärlor och gjorde en liten fyrkant. Jag gjorde två hundvalpar och så sen en krokodil i kostym. Mitt tog längre tid än Wilmas och jag tror jag hade roligare än henne. Men så kan det vara. Sen kom killarna hem och de åt alla lunch. Sen ut med ungarna i snön och Christer skottade, medan jag tog det lilla lugna inne. Nackspärren sitter i fortfarande, men den är mycket bättre. Tyvärr sitter den nu på båda sidorna av nacken, men är ändå inte så handikappande.

Sen kom yrvädren in och började klä granen. Det blev många kulor och rött och vitt glitter.

Då var klockan tre och jag satte igång med middagen. Äta, småbusa och härja lite och sen skulle trollen hem till sin mamma.

Jag och Laban gjorde det vi alltid gör när barnen och sambo lämnar huset efter middagen på söndagar; gjorde rent öronen. På Laban alltså. Sen slöglodde jag på tv, och hämtade sen min bok för att läsa lite, och det var då John Blund smög in och spridde sand på mig. Hoppas han kommer tillbaka om 1- 1½ timme.

Imorgon blir det mer skola. Ska försöka hinna klart med en uppgift till, så jag bara har diktamen-tentan kvar, och den tänkte jag också försöka bli klar med före jul... håll tummarna...

//LadyCara

Min storebror heter Håkan och han är född 1974, mao är han 5 år äldre än mig. Ett minne jag har från skoltiden är första gången vi hade Hela Skolan Sjunger, då varje klass fick sjunga en sång för resten av skolan. Jag hade aldrig stått på scen innan och visste inte riktigt hur mikrofoner funkade, så jag stod en meter framför alla andra och sjöng högst av allihopa. Min storebror hade sjunkit ner i stolen och försökt göra sig osynlig.... Härligt med syskon.

Ett annat minne är att jag skulle få en femtilapp av honom om jag städade hans rum. Han åkte iväg och när jag gick in på hans rum, låg där en hundralapp plus att han skrivit på ett papper: om mamma frågar fick du bara en femtilapp! Kan ju tala om att jag la ner mycket möda på att städa så bra jag bara kunde! Förövrigt har jag till och med kvar papperet i min lilla nostalgilåda.

Storebror gick någon slags motor och mekanik-linje på gymnasiet. Först ett år i Östersund och sen ett år i Härnösand. Han åkte sen ut med ett fartyg och jobbade på det runt ett halvår. For runt till Medelhavet, Holland och massa fler ställen.

Hans första tjej som jag blev introducerad för tror jag var Kristin. Hon var två år äldre än mig, och hade jättecoola kläder! Mycket svart, nätstrumpor och avklippta jeans! Dessutom hade hon slingor i håret och hon hade häst. Jag tyckte hon var så häftig och så fin! De var tillsammans några år, och sen, nåt år efter det tog slut, blev han tillsammans med Elin. De är nu förlovade och har två småtroll, Molly och Sonny. Elin är ett år äldre än mig, och jag var lite rädd för henne i början om jag ska vara ärlig. Men hon är hur go´som helst, och de bor allihopa nere i Boxholm i Östergötland. Storebror har jobbat på ett stort företag som svetsare, men pga en sjukdom som sätter sig i leder och muskler, så tror jag att han flyttar runt lite och gör olika saker på företaget.

Fördelen med att ha en fem år äldre storebror märkte jag främst av i 12-16 års åldern. Det var storebrors alla killkompisar. Jag var störtkär i två av dem, och de var ofta hemma hos oss. Lycka, kan jag tala om! =)

Storebror sommaren -09

Min lillebror heter Hans och han är född -81. Han är alltså två år yngre än mig. Eftersom byn där jag växte upp var så liten och att det endast fanns ett annat barn i vår ålder, Anders, så lekte jag och lillebror jämt. Iallafall när vi inte bråkade och var osams. Och det var ofta. 

En gång, på sommaren, så bestämde vi oss för att cykla en liten sväng på skogsvägen som gick till Kårböle. Vi kunde den vägen innan och utan, eftersom både mamma och pappa jobbade i den skogen, och det var alltid den vägen vi åkte när vi skulle till farmor och farfar och till mormor och Gösta. Vi cyklade ett bra tag, och plötsligt var vi i Känne. Det är 7 km dit. Vi visste att det fanns en fin badsjö ngn km längre in, så vi cyklade vidare och badade lite. Vi hade med oss lite frukt, så vi åt av den och bestämde sen att vi skulle se om vi orkade cykla hela vägen till Kårböle. Det är 3 mil dit från Fåssjö. Vi hade två kompisar i Kårböle och vi tänkte vi skulle överraska dem, Renate och Jan. De var barn till pappas arbetskompis Odd. Vi trampade på, upp för långa branta backar och vi susade ner i andra långa backar. Vi sjöng och pratade, fantiserade och drömde medan vi cyklade raksträcka efter raksträcka, kurva efter kurva. Tillslut tog grusvägen slut och det blev asfalt! Vi fick nya krafter och cyklade de sista kilometrarna hem till Renate och Jan. De blev minst sagt förvånade och Odd frågade om vår mamma och pappa visste vad vi hade gjort. Näe, det visste de ju inte, så vi fick ringa hem och berätta att vi cyklat tre mil, lite spontant, och fråga om vi fick sova över där. De var minst sagt förvånade, men de ville att vi skulle cykla hem igen. Så efter lite snabb lek och lite fika, trampade vi hem tre mil igen. Pappa hade åkt ut med bilen för att möta oss, men vi hade gjort en avstickare ner till Grytån, som ligger några kilometer innan Fåssjö, så vi hade missat varandra. Vi fick skäll när vi kom hem, men vi var ändå nöjda att vi cyklat så långt, och att vi varit vänner hela vägen!

Lillebrors första flickvän hette Tina och jag tyckte hon var ursöt och gullig! Hon var fyra år yngre än mig och hon och lillebror höll ihop i ett par år. Sen levde han singelliv nere i Borlänge där han pluggade på högskolan. Sen ner till Karlskoga där han jobbade ett tag och så vidare till Växjö universitet där han jobbar/pluggar nu. För ett och ett halvt år sen drygt, träffade han sin Louise. Hon bor i Kalmar och lillebror flyttade upp dit. Jag har ännu inte hunnit träffa Louise, och det är nog 2½ år sedan jag träffade lillebror, men vi håller kontakten via telefonen.

Lillebror sommaren -08

Det var mina syskon det. Jag är mellanbarnet och önskade många gånger när jag var liten att jag var ensambarn, eller att jag iaf hade systrar, men idag är jag så glad att det är dessa två killar som är mina bröder!

//LadyCara

Dagen har varit fullspäckad känns det som....

Trollen kom igår kväll, och i morse segade jag mig upp strax efter åtta. Myste med ungarna framför barnprogram och julkalender. Sedan fixa frukost, och sedan var det påklädning av barn. Jag och trollen + Laban stuvade in oss i volvon och drog ner på stan för lite julshopping. Det bidde en tur på ICA Kvantum och Oscargallerian. Mycket folk, men det gick bara fint. Barnen fick välja julklapp till både sin mamma och pappa och sen hem och slå in mammas paket. På vägen hem, när vi skulle svänga av E4:an in på våran lilla väg stod en bil med släp i vägen med varningsblinkers på. Föraren kom ut och förklarade att deras bil dött. Jag frågade om de fått hjälp och de hade ringt bärgare. Lycka till sa jag och brummade hem. När vi slagit in paketen till mamman, kom förare + familj och knackade på dörren. Det var en familj med tre barn. Och en hund. En söt liten cockerspaniel på 5 år som hette Love. De sa att de pratat med en som sagt att de kunde komma in och värma sig hos den, men de visste inte i vilket hus han bodde. Det visade sig vara närmsta grannen. Jag erbjöd dem dock också att komma in och värma sig lite. De hade suttit i bilen i någon timme redan. De tackade tacksamt och kom in. På med tv:n, erbjuda lite fika, och sen satt vi och surrade lite med dem. De var på väg att flytta från Sundsvall hem till Boden igen. Idag. Därav släpet. Och så dog bilen. Taskig tajming kan man säga. De blev här i ett par timmar, och jag sysselsatte den 4-åriga sonen med spring i benen med bilbana, lego och papper + kritor. Sen gick de och hämtade sina katter också, som satt kvar i bilen och frös. En kattmamma med två 6-veckors kattungar... Så sööööta... Funderade på att byta ut kattungarna mot Vovven och Eros, men vågade inte i slutändan =)

Tillslut kom en släkting upp från Sundsvall och hämtade dem, jag skickade med lite godis till ungarna och vi sa hej då.

Då slog vi in paketet till pappa och sen gjorde jag och ungarna sallad. Wilma råkade rispa tummen, och när hon lyckades pressa fram en liten liten droppe blod kom tårarna. På med plåster, fixa klart salladen, på med Nicke Nyfiken på dvd och så försöka ta det lugnt en halvtimme innan maten.

Middagen var kebabtallrik och medan jag fixade den, kom Hampus in och frågade om han fick spela tv-spel. Ni ser ju film sa jag. Följde efter honom in i vardagsrummet, där far och dotter sussar. Väcka dem, äta middag, hjälpa Hampus med tv-spel, fixa lite godis, slå på Balto, och så tog jag en liten paus och la mig för att läsa.

Och då började ångesten komma. Jag kände förresten av den redan när jag sagt orden: "ni får komma in och värma er här om ni vill" till den strandsatta familjen och de tackade ja! Något som hände som jag inte planerat innan = ångest.... Jaja, jag bet ihop och plockade och snabbstädade lite, så den la sig, men den kom alltså tillbaka när jag lagt mig för att läsa.

Försökte koncentrera mig på boken, men pga ångesten så gjorde magen uppror, så snabbt in på toan. Tillbaks till sängen, fokusera, andas, ignorera känslorna, mota bort alla tankar ("om en vecka är jag i Fåssjö", "NU kommer `julångesten`", "Ska jag ta alimemazin eller Sobril?", "Jag har inte tid och ork med ångest nu", "Oh, hjälp, jag ska ju läsa för barnen ikväll och natta Wilma - det går ju inte med ångest" (det går det visst det, btw) och så klassikerna: "Tänk om det blir värre" och "tänk om det inte släpper"), fokusera boken. Och så toan igen. Sen var boken utläst och jag hasade ner till resten av familjen. Myste framför tvn lite och ångesten släppte lite.

Nu är barnen nattade, ingen ångest som totalförlamade mig eller så.

Jag tänkte på det i sängen, att den här ångestnivån jag har i kroppen nu, är samma som när jag var inlagd i våras/somras. Skillnaden är dock, att då hade jag gått med den ångesten från och till i över ett år, och de senaste månaderna var den ganska konstant. Så jag var väldigt trött, matt av att ha gått så länge med den, så jag orkade tillslut inte med den. Idag är ju ändå skillnaden att jag orkar med den. Den är jobbig som f-n, inget tal om saken, men jag är också starkare, så jag gråter inte och jag bryter inte ihop. Tankarna finns dock där, samma tankar som i våras/somras, att jag inte orkar, att jag inte klarar, att det inte är lönt... Men på något vis kommer jag vidare trots de tankar som tidigare i år förlamat och handikappat mig totalt.

Hur som, jag känner fortfarande av den, men, jag struntar i "vid behovs-medicinen" och andas mig igenom detta. För än är jag stark! Än klarar jag detta. Men det betyder inte att jag inte är rädd. För det är jag. Så mycket kan jag erkänna. Jag är livrädd. Livrädd för imorgon, livädd för nästa vecka, livrädd för resan hem... Men, just nu vet jag ju inte hur jag mår då! Jag kan ju inte ta ut ångesten i förskott. Jag kan bara hoppas att om den bestämmer sig för att invadera mig imorgon, till veckan, under hemresan, då får jag ta itu med det då. För nu kan jag egentligen inte göra mer än att stressa upp mig till högre ångestnivåer.

Så, trots ångest och trots att jag är jätteskrajj: Idag är jag stark! Idag kan jag hantera detta!

Kram på er!

//LadyCara