Mådde inte så bra igår eftermiddag. Väldigt illamående, huvudvärk och nedstämd. Kände av lite ångest och tyckte mest synd om mig själv när älskling kom hem från hockeyn.

I natt svettades jag järnet, men kunde inte kasta av mig täcket, pga av sovrumstemperaturen (13 grader). Började sen frysa och lyckades tillslut somna om. Drömt konstant, om att jag blev misshandlad och mördad som barn, bomber och explosioner, förföljningar, jakt, lockigt hår, barn och f-n och hans moster... Om allt. Därav inte så utvilad idag. Vaknade i morse och märkte att när jag vred på huvudet så följde inte "hjärnan" med och jag blev yrslig. "Tog jag morgonmedicinen igår" tänkte jag plötsligt. Ner i köket, fram med medicinlådan, och svaret var NEJ. Jag glömde ta p-piller och mina två venlafaxine. 

AHA!!! 

Inte konstigt jag mått som en säck gamla sopor då...  Drömde även att jag skulle dikta på bloggen. Resultat:

Ge mig Sobril

Med lite fil

Sobril och fil

Ge mig mer

med päron mer...

Att två små piller kan betyda så mycket... inte klokt...

Idag ska jag göra lite skolarbete har jag tänkt. Om jag orkar vara vaken!!! Det måste jag...

//LadyCara ~is clearly not a poet~

Fortsättning på tidigare inlägg.

8. Oro innebär att jag tar ansvar.

I och med att jag oroar mig, så tror jag att jag är ansvarsfull. Nu är jag inte en sådan människa som tolkar alla "kroppstecken" eller åkommor till att vara en allvarlig sjukdom, det måste vara jättejobbigt för dem, men just det problemet har jag inte. Här skulle dock deras problem kunna passa in, att om man hittar ett "konstigt" födelsemärke, så börjar de fundera på om det är canceröst. Och om de väl börjat fundera på det så tror de att det är oansvarigt att inte kolla upp det. Nu tycker ju jag att man ska kolla upp alla "konstiga" födelsemärken, knölar i bröst eller vad det nu kan vara, men det finns ju alltid en gräns. Får jag huvudvärk för tredje dagen i rad så tror jag inte genast att det kan vara hjärnhinneflammation, eller någon annan huvudorienterad sjukdom... (förutom en vanlig sväng av min ständiga galenskap då  ) Men det där att hela tiden tro att jag tar mitt ansvar genom att oroa mig för allt som skulle kunna hända, är en orsak till att jag fortsätter oroa mig.

8. Oro är ett sätt att minska ovissheten.

Som jag skrivit tidigare blir jag nästintill galen av ovisshet. Jag vill hellre veta om det går dåligt än att istället sväva i ovisshet, även om det skulle kunna gå bra. Bara för att kunna förbereda mig, för att kunna "lösa" det hela. Jag tror jag kan fundera ut alla tänkbara sätt som ngt kan gå på tok och minska ovissheten genom att söka information och tänka noga på alla alternativ. Detta ökar oftast känslan av att jag inte kan göra något åt saken, och det resulterar i mer oro. Jag tror att jag kommer att kunna räkna ut saker och ting, hitta ny information som kommer klargöra allting och hjälpa mig att hitta den perfekta, ultimata lösningen. Jag använder oron för att försöka eliminera ovissheten, men det gör mig bara mer orolig för ovissheten är omöjlig att eliminera.

Här kommer vissa meningar som har med denna punkt att göra. Meningar som jag tänker, för att rättfärdiga oron:

* Jag tror att visshet minskar risken för att jag ska skadas/såras/bli ledsen.

* Jag söker efter lugnande besked för att känna mig tryggare.

* Jag väntar så länge som möjligt med att skrida till handling.

* Ovisshet är detsamma som hot, bristande kontroll, misstag och ånger för mig.

Ovisshet är negativt för mig, men i realiteten är ovisshet neutralt. Bara för att jag inte vet vilket väder vi får nästa vecka, så betyder ju inte det att det blir orkan.

9. Jag oroar mig för jag vill få kontroll över mina tankar och känslor.

Jag lägger stor vikt på förnuftet och försöker att inte känna så mycket, vilket leder till att jag inte bearbetar mina känslor. Jag har en negativ inställning till mina sinnesrörelser och är intolerant i förhållande till mina känslor. Jag tror att om jag skulle "släppa lös" mina känslor, skulle jag förlora kontrollen över dem, och de skulle aldrig lämna mig i fred.

Varför detta? Jo, som människa som har benägenhet att oroa mig har jag en högre ångestkänslighet. En del individer är i hög grad känsliga för sina ångestkänslor, och är negativt inställda till dem. Det skriver jag under på. Jag hatar ångestkänslor och är livrädda för dem. En vårdare på avdelningen där jag låg inlagd sa till mig: Den dag du slutar vara rädd för ångesten och känslorna den medför, det är den dag du kommer sluta ha ångest. Det stämmer kanske.

10. Oro ger mig motivation.

Jag tror att oron motiverar mig till att göra saker. Det kan ju stämma. Studenter oroar sig för dåligt resultat i skolan, vilket motiverar dem att plugga hårdare. Det som skiljer dem åt (enligt boken) är om man är en defensiv pessimist eller om man är deprimerad och överängslig. Defensiva pessimister bekymrar sig över sina prestationer, de oroar sig över att de inte ska vara motiverade nog att prestera bra, och så sänker de förväntningarna på sig själv. Man nämner kanske till andra att man är orolig över att man inte är tillräckligt förberedd, men i verkligheten arbetar dessa defensiva pessimister hårdare och i det långa loppet presterar de bra. Mycket bättre än om de inte fått oroa sig. Depressiva och överängsliga människor däremot presterar inte alls bättre genom att oroa sig. Istället får de koncentrationsproblem, svårigheter att komma ihåg saker och försöker fly problemet. Ångesten lägger sig sen i det hela och man tvivlar mer på sig själv och får panikkänslor. Så om du oroar dig och du inte är en defensiv pessimist så är oron ett hinder för dig i dina relationer och för din prestation.

Så, nästa gång jag skriver om oro handlar det om de sämsta sätten att handskas med oro...

//LadyCara

Så, fortsätter på listan jag började med i förra inlägget.

3. Oron hjälper mig att slippa tänka på det värsta som skulle kunna hända.

Så om det värsta som skulle kunna hända, för mig, är att kräkas offentligt, så skulle jag istället uppmärksamma och oroa mig för de små tecknen som kommer innan jag ev. skulle börja kräkas. Jag oroar mig för att maten jag äter är dålig, att jag oroar mig för att bli orolig i magen, jag oroar mig för att känna den här svagheten i armar och ben som jag brukar känna innan jag ska kräkas. Om jag fokuserar på de tecknen, så slipper jag oroa mig för att just kräkas, och genom att jag koncentrerar min oro till dessa tecken, och ev. flera, så upptäcker jag på ett tidigt stadium att nu är det uppkastning på G, och då kanske jag kan förhindra det.

Detta är en viktig punkt, för eftersom att jag koncentrerar mig på småsaker som jag kanske kan ta tag i, så slipper jag konfronteras med min största rädsla, kräkas offentligt. Därför kan jag inte arbeta bort den skräcken, utan den lever kvar i mig, just för att jag försöker att inte tänka på den.

4. Min oro hindrar mig från att uppleva starka känslor.

Människor runt mig har alltid sagt, du tänker för mycket Anna. Och det stämmer. Jag undviker känslor genom att oroa mig. Jag försöker behålla saker i huvudet och bearbeta saker där istället för att känna efter hur saker känns.

Erkännande; jag har väldigt svårt att njuta. Att ligga på soffan och mysa med sambon skulle väl vara det bästa som finns. Känna kärlek, närhet och ömhet. Men jag kan oftast inte det. Jag kan inte bara slappna av och njuta och känna kärleken. Istället tänker jag på saker. Jag tänker på allt möjligt och oroar mig för det. Sen oroar jag mig över att jag inte njuter av att mysa. Jag oroar mig så mycket för att jag inte kan släppa fram kärleken och bara vara i stunden, istället för att oroa mig över om det finns rena strumpor till imorgon.

5. Jag är inte ångestfull när jag oroar mig.

Detta stämmer oftast. De gånger de inte stämmer, tror jag (för det är ju inte så att jag med ett verktyg kan mäta graden av ångest, som man gör med feber), är de gånger jag sjunkit för djupt ner i grubblande och ältande, och samtidigt har ångest. När jag oroar mig för att ångesten inte släpper, när jag oroar mig över att den aldrig ska släppa, när jag oroar mig för om jag kommer att överleva. Då är ångesten stark.

Men överlag funkar det. Genom att jag hela tiden ser hot och faror omkring mig, som jag oroar mig för, reagerar jag annorlunda inför ett verkligt hot. Om du (vem det nu är som läser detta) inte lider av ångest, och ser en hotfull bild så blir du kanske rädd och hjärtat slår fortare. Men om du utsätts för bilden om och om igen, så minskar rädslan och ångesten för dig. Men för mig funkar det inte så. Jag befinner mig ganska konstant i ett högre spänningstillstånd, jag är hela tiden spänd, vaken och uppmärksam på faror, så om jag konfronteras med en hotfull bild så ökar inte min puls. Jag ser det bara som ännu ett hot. Detta gör också att min rädsla inte heller minskar om jag exponeras för den där bilden om och om igen. Jag är alltid på vakt, redo för faror.

Och eftersom jag oroar mig hela tiden, tror jag att jag gör ngt konstruktivt åt min ångest, när jag istället trycker undan den. Om jag slutar oroa mig kommer ångesten starkare, det är som att den gömmer sig när jag oroar mig, och hoppar fram på en gång jag slutar oroa mig. Detta är en orsak till att vi som oroar oss generellt är mer ångestfulla trots att vi inte lider av så mycket ångest när vi just oroar oss.

6. Oron ger en illusion av kontroll.

Jag har upptäckt allt eftersom att jag har ett ganska stort kontrollbehov. Inte så att det måste vara organiserat till tusen, men jag måste ha koll på saker och ting. Vad som kommer att hända, när det kommer att hända och hur det kommer att hända. Genom att hela tiden tänka på hur saker och ting kan gå, så hittar jag olika lösningar och handlingsplaner som gör att jag känner att jag har kontroll. Jag försöker lösa ett problem innan det blir ett större problem, som kan bli en katastrof.

Detta är svårt, för jag kan ju inte kontrollera hur andra människor reagerar och tänker. Hela tiden tänker jag på vad som kan gå fel, på hur jag ska kunna få kontroll över en viss situation. Det är ett sorts säkerhetsbeteende. Och eftersom jag oroar mig så mycket innan en förväntad olycka händer, och den sen inte händer, så tror jag att orsaken till att olyckan inte inträffade är att jag oroade mig så mycket. Eftersom jag oroade mig så mycket och att det sen inte inträffade något farligt, måste ju bero på att jag oroade mig. Det fungerar att oroa sig!

Detta kan man då jämföra med att om du gick upp en kvart före solen stiger upp, är det då du som får solen att stiga upp?

Så, de sista punkterna tar jag nästa gång...

Trevlig helg!

//LadyCara

Jag tänkte fortsätta berätta lite om oro, från boken Bli av med din oro av Robert L. Leahy.

Varför oroa man sig då? Det verkar ju inte leda till något bra, så varför fortsätter man/jag att göra det. Jo, jag tror att jag kan hitta en lösning på problemet. (Nu kanske problemet bara finns i mitt huvud, men det gör ju inget, jag kan oroa mig för det också.) Jag är också rädd för att missa något, så jag går igenom saker om och om igen, eventuella händelseförlopp upprepas i huvudet och påhittade scenarion gås igenom för att jag inte ska missa något. Dessutom tror jag att om jag fortsätter tänka, oroa mig lite till, så kanske jag kommer på DET, det som löser hela situationen, det som kommer att göra att jag slipper oroa mig något mer... Jag vill heller inte bli överraskad, så jag tänker igenom kommande händelser, som jag trorkommer att hända, så jag slipper bli överraskad om/när det händer. Jag vill öven vara ansvarsfull, vara tjejen med koll, så då är det bäst att vara förberedd... tänka, oroa, tänka, oroa....

Relationer är något som ständigt finns i mina tankar. Jag oroar mig för att jag inte tar hand om och vårdar mina relationer tillräckligt mycket. Det tror jag nog många gör, som inte lider av GAD eller överdriven oro, men kanske inte i samma utsträckning som jag gör. Jag oroar mig för att jag sviker människor omkring mig, att de ska vara arga eller besvikna på mig. Det står i boken att de som oroar sig ofta är bättre på att förutsäga andra människors känslor än de som inte oroar sig. Det är ju både ett plus och minus, för ibland tror jag att en vän känner på ett sätt som den inte alls gör, för jag tänker för mycket på det. Jag lägger känslor och tankar på dem som de inte alls känner eller tänker.

Att oroa mig verkar logiskt för mig, det är ett sätt att anpassa mig till en verklighet som är osäker, som jag inte kan kontrollera. En verklighet som är farlig och fylld av problem.

Jag tänkte avsluta med två tankar som jag tycker "rättfärdigar" min oro. Jag fyller på listan mer imorgon, den består av tio punkter.

• Jag tror att oron hjälper mig att lösa problem.

Jag tror att oron kommer att förbereda mig, skydda mig och sätta stopp för eventuella hemska händelser. Jag tror att om jag bara tänker/oroar mig tillräckligt mycket så kommer jag att komma på på ett sätt att lösa mina problem.

• Jag tror att världen är farlig och att jag inte förmår handskas med den.

Jag är ganska övertygad om att det kommer att inträffa något hemskt, så genom att oroa mig så försöker jag förhindra att "det" händer. Jag är väldigt uppmärksam på "hotfull" information, t.ex tecken på att någon kommer att avvisa mig, eller så tolkar jag känslan av att vara svimfärdig pga matbrist till att betyda att jag håller på att få en panikångestattack. Jag ser faror där det inte finns några och mina antenner är ständigt ute för att tolka omgivningen.

Until next time...

//LadyCara

Har hittat en bok som verkligen kändes som en fullträff. Den heter Bli av med din oro och är skriven av Robert L. Leahy. Jag tänkte berätta lite ur den, för när jag läste de första kapitlen så upptäckte jag att jag satt och nickade och tänkte, PRECIS så är det....

Det finns ett antal "regler" eller sanningar om oron.

Regel ett är om något hemskt skulle hända, är det mitt ansvar att oroa mig för det.

Regel två är att inte acceptera ovisshet, jag måste veta säkert hur saker ligger till.

Regel tre är att behandla alla mina negativa tankar som om de vore verkliga. (Om jag tror att ngn tycker illa om mig, så är det förmodligen sant.)

Regel fyra är att allt hemskt som kan hända, återspeglar mig som person. (Om jag inte klarar ett prov, är hela jag misslyckad)

Regel fem hör ihop med fyran, man får inte misslyckas. Det går bara inte för sig. Allt är mitt ansvar.

Regel sex är som en påföljd av tidigare regler, att när jag oroar mig över allt som kan tänkas hända, när jag oroar mig över vad folk tycker och över att misslyckas, så händer det saker i kroppen. Det knyter sig i magen, jag kallsvettas, skakar på händerna osv. Då måste jag göra mig av med alla negativa känslor. Omedelbart.

(Nu är det ju så att känslor är som vädret, de bara är. Jag kan inte bara bestämma mig för att känna på ett visst sätt, det går inte. Det jag kan göra är att ändra tankesättet, så jag tolkar situationen annorlunda, men det är en annan bok det  )

Regel sju är att allt som jag kan tänkas tänka på, ska behandlas som om det vore akut.Jag får inte lura mig själv med att säga att jag kan vänta med att ta itu med problemet. Jag måste tänka på det, oroa mig för det, och helst lösa det NU.

Regel åtta handlar om oron i sig själv. Jag måste ju oroa mig för att jag oroar mig så mycket. Det kan ju inte vara bra för mig.

************* ************* *************

Forskare har kommit fram till att människor i regel är mindre ångestfulla när de oroar sig. Det är därför jag t.ex gör det. Om jag oroar mig, slipper jag känna, oberoende på om det är negativa eller positiva känslor. De som oroar sig är ofta rädda för känslor, och bearbetar inte betydelsen av vissa känslor, för de sitter fast i tankevärlden... (här passar kommentaren "du tänker för mycket" in) En annan sak som stämmer in på mig, är att jag inte står ut med ovisshet. Jag vill ha ett ja, eller nej. Jag vill VETA, så att jag kan tänka ut alla möjliga och omöjliga faror osv.

GAD, eller GÅS (generaliserat ångestsyndrom) som det kallas på svenska kan beskrivas som "tänk om"-sjukan. Det är det jag har lyckats utveckla. Det innebär att jag oroar mig för ett antal olika saker, pengar, hälsa, relationer, säkerhet, prestationer osv. Jag oroar mig även för att jag inte kan behärska min oro. Jag hoppar från oro till oro och förutspår den ena katastrofen efter den andra. Jag oroar mig även för att jag oroar mig så mycket. Jag har även problem med sömnen, jag är irriterad och spänd, trött har problem med matsmältningen. Ofta svettas jag mycket och känner mig nervös mest hela tiden. Jag har svårt att koppla av. Det är kanske inte konstigt att GAD ofta leder till depression. GAD är ett kroniskt tillstånd.

Ofta lider man inte bara av GAD, utan har även andra ångesttillstånd, som t.ex social fobi, tvångssyndrom, panikångest.

Jag tänkte avsluta med övriga ångesttillstånd jag brottas med. Dagligen.

Social fobi. Det som oroar mig är att jag kommer att bedömas av andra, att jag ska bli förödmjukad (inför andra människor) och att jag ska bli avvisad. Detta gör att jag undviker att tala offentlig och att möta nya människor.

Detta har några opponerat sig emot, jag som kan vara så social emellanåt, som kan ställa mig upp mitt under paltfesten med hela Sikeå-by och berätta lite om mig själv, jag som anmäler mig själv till kurser och åker på träffar där jag inte känner en kotte. Det verkar ju inte som om jag lider av att möta nya människor eller att prata offentligt. Nyckelordet är verkar.... Jag tycker verkligen att det är pest. Jag mår väldigt dåligt inför såna händelser, men ser det som en utmaning. Som en väg till att må bättre. Att utmana mig själv.

Igår pratade jag med mamma och berättade att jag anmält mig till Zumba. Hon sa då, att jag inte verkade ha problem att hoppa på saker, alldeles själv. Ta initiativet till att möta nya människor.

En hemlighet: jag har problem med det. jag försöker bara att inte tänka på det, att inte oroa mig för det. För i slutändan tror jag att jag mår bättre av att göra såna saker än att bara sitta hemma och glo in i väggen. Och om det finns ngt jag kan göra för att må aldrig så lite bättre, är jag beredd att göra det....

Nästa ångesttillstånd: panikångest.

Det var genom panikångesten jag sökte hjälp. Panikångest innebär att jag oroar mig för att jag inte kan behärska mig rent kroppsligt och att jag tror att jag kommer att bli tokig eller sjuk. Därför undviker jag olika ställen, t.ex biosalonger, restauranger, bussar.... För där är oftast utgången blockerad. Så fort jag kommer in på ett sånt ställe, letar jag nödutgångar, toaletter... jag har också tänkt (oroat) ut förklaringar och nödlösningar ifall jag måste fly platsen. Jag undviker även öppna ytor, där jag inte kan komma undan fort, torg, gator, gallerior osv.

Nu går jag ju på restauranger, jag åker buss, jag sitter på torget och äter en glass, men, och det är det här människor runt om glömmer, jag mår oftast inte bra när jag gör det. Det är oftast jobbigt, men jag vet att det blir värre om jag undviker dessa situationer. Jag måste utmana mig själv, för att kunna bli bättre, må bättre. Och ibland, så har jag inga problem alls. Jag mår underbart bra och klarar av att äta (matsmältningsproblem, remember?...) på restaurang och njuta.... Det finns faktiskt såna tillfällen och det är dom som gör att jag orkar med de gånger då jag mår illa, är svimfärdig, skakig och rädd.

Så, det får vara nog om det för denna gång... återkommer med fler saker en annan gång =)

//LadyCara

Tänkte skriva lite om vad som skett under de senaste veckorna, då jag gömt mig från bloggen.

Kan väl börja med studierna... vi har börjat med hälsoekonomi, och har gjort första deltentan. Den fick jag godkänt på, och idag startade den andra deltentan. Pluggandet går rätt bra, och nu börjar det närma sig för praktik. Tänkte fara förbi sjukhuset här i Övik och höra om jag kan få vara där...

Måendet... jaaa, upp och ner. Inte så jättemycket upp och inte så jättemycket ner. Det som tar på, som jag själv märker, är att när barnen är här, försöker jag köra på i 120, och det brukar resultera i en ganska slutkörd AnnaPanna, och när jag är slutkörd kommer GÅS-tankarna starkare, ångesten gnager i kanterna och jag blir lätt uppgiven. Det brukar ordna till sig efter 1-2 dagar då jag skrotar på här hemma själv sen. Detta ger mig en otrolig respekt för alla mammor och pappor därute som klarar av detta dag ut och dag in, år efter år. Samtidigt mår jag bra (oftast) när barnen är här. För det blir aktivering av stora mått. Mat ska planeras och fixas, det ska borstas tänder, spelas spel och leka. Det gäller bara att hitta balansen antar jag. Men, samtidigt så är ju jag en sån människa, på gott och ont, att jag vill ge barnen allt jag kan. Inte materiella saker, absolut inte, men min tid, mitt engagemang. Sitter gärna och filosoferar med dem och pratar om allt möjligt. Så har jag ju alltid varit med vännernas barn också, och jag tror det är viktigt för barnen. Så mitt mellan tvätt och disk försöker jag vara tillgänglig för dem. Om situationen skulle vara en annan, så vi hade barnen oftare, och i längre perioder, så skulle jag nog få lära mig att begränsa mig lite, men de är ju bara här i två dagar ungefär, varannan vecka, och då lägger jag ner all tid och energi på dem.

Jag tänkte erkänna en sak också... Jag har fastnat i Big Brother... jag missar inte ett avsnitt... *suckar* Men men, bättre att se folk supa och göra bort sig än att göra det själv kanske =)

Åh, idag har jag varit och handlat så-jord och blomjord, så senare i veckan ska jag plantera om blommorna här inne, och så sätta lite frön inför sommaren! Ska bli skojj!!!

//LadyCara

Idag har jag gjort en massa... eller, litegrann iallafall.... Först har jag målat ett par hyllor fem ggr... nån gång till ska jag stryka på dem, sen ska de få torka ordentligt innan de åker upp på väggen i "nyrummet". Har även stickat litegrann. Röjt järnet vid diskbänken, rengjort silar och skrubbat mig ner till originalplåten tror jag. Trasslade även fram symaskinen och lagade två par byxor, ett par leggings, en av mina klänningar, två av Wilmas klänningar, och satt resårband i två byxor. Sen var det taco-iordninggörande. Och hela tiden, medan jag gör detta, har jag gråten i halsen. Jag känner tårarna som balanserar på ögonkanten. Jag trycker tillbaka dem. Ignorerar dem. Jag har inte tid att gråta. Jag har inte ork till det. Så jag biter ihop och fortsätter.

Det är inte första gången denna vecka det är så här. Tror det är tredje dagen. I torsdags orkade jag inte hålla tillbaka det alls. Så fort jag slutade göra något, sprutade tårarna. Smärtan skar i bröstet och hopplösheten var förlamande.

Vadan detta? Jag är inte riktigt säker. Jag har haft sådana här perioder förut. Men nu blir det så påtagligt när jag inte är ensam. Jag har barn och sambo runt mig. Just nu står trollflickan bredvid och väntar på att jag ska skriva färdigt så att jag kan göra en ansiktsmålning på henne. Och hela tiden känner jag hur gråtattacken står på kanten och balanserar.

Jag kan inte, trots hopplösheten jag känner, klassa det som om det hör ihop med depression. Depression vet jag hur det känns. Jag brukar vara ganska långt gången innan jag får såna här perioder, jag brukar märka det på att granska mitt beteende, mina handlingsmönster. Men inget ur mitt beteende, eller mina handlingsmönster tyder på depression. Jag har inte tappat initiativförmågan, jag har inte slutat med saker jag brukat göra. Däremot försöker jag förändra saker. Jag försöker ordna, fixa till, rusta upp...

Få mer kontroll kanske????

Hmm... jaja, om det fortsätter på den här vägen får jag väl kontakta psyk iaf till veckan. För jag kan inte balansera här på kanten längre... Antingen kastar jag mig ut handlöst och faller, eller så tar jag ett steg tillbaka till säker mark.

Besöket där gick för övrigt bra. Var ju där i slutet av januari, och istället för en vanlig 50 minuter, så var jag där i drygt 1½ timme. Och det var inte så att jag satt och terapiserade, utan vi gick mer igenom min historia, som för övrigt lät väldigt hemsk och jobbig när överläkaren läste upp den (ur journalen). Lät inte som om det var jag som mått så, varit med om de sakerna, som gått igenom allt.

Vi diskuterade nutiden, som jag faktiskt tycker är helt okej, överlag. Och framtiden, som jag försöker att inte tänka så mycket på. Jag kände att jag behöver ingen samtalskontakt för tillfället, så jag skulle komma tillbaka närmare sommaren.

Men, fortsätter det med det här balanserandet, så måste jag nog få en samtalskontakt iallafall.

Puuuh... trycka tillbaka, trycka tillbaka, trycka tillbaka...

Nu ska jag bita ihop en liten stund till, måla trollets ansikte, måla hyllorna, och sen ska väl ungarna i säng... så får vi se hur det går då... andas...

//LadyCara

Blir lite halvtråkiga inlägg ibland med den där listan. För hur kul är det att veta vad jag har haft på mig för kläder... Hmm.. jaja, listan får då mig att skriva nånting iaf=)

Imorgon rattar jag och älsklingen söderöver ner till Fåssjö. Ska fira julen med mina föräldrar, min mormor och min bror med familj. Och ja, jag är supernervös. Magont växlar med gigantiska fjärilar som flaxar runt och gör mig illamående. Men, försöker tänka, att jag faktiskt inte vet hur julen blir, vad som kommer att hända, vad alla kommer säga/göra/tycka, fast jag desperat försöker förbereda mig i huvudet. Det enda jag vet är att jag kommer att vara i Fåssjö med min familj. Och det borde väl för en vettig människa vara lugnande. Att inte behöva tänka på mat, tvätt eller nånting, utan bara vara, men det är om man är en vettig människa det.

Hur som helst, jag kan idag inte förbereda mig på saker jag inte vet något om, så det är lika bra att inte tänka på det. Såg en intervju med Mark Levengood för några år sen, och han fick frågan varför han alltid verkar så glad, positiv, och han sa ett par ord som sammanfattar det här med ångestproblematiken rätt så bra, förväntningsångesten allra mest, "Varför ska jag oroa mig för något som inte ens har hänt än, då måste jag ju oroa mig två gånger. Det räcker om jag gör det, när det verkligen händer." Inte ordagrant kanske, men detta var kontentan iaf. Kloka ord.

Alla paket är inslagna, har bara Hampus grejjer kvar, och det fixar vi på vägen hem efter julen. Packa gör jag imorgon. Nu ska jag nog rulla i säng och läsa lite.

Vi får se om jag uppdaterar ngt hemifrån. Beror på hur det mobila bredbandet funkar.

I annat fall så vill jag ta tillfället i akt och önska er alla en

GOD JUL!

//LadyCara