För två år sedan fick jag ett telefonsamtal. Jag satt i min bruna soffa uppe i vardagsrummet. Christer satt bredvid. Nelly låg på golvet, vid mina fötter. Det hade varit en fin dag. En underbar vecka, fylld av förälskelse och fjärilar i magen. Och den avslutades med ett dödsbud. Hans hade somnat in. En viktig person i mitt liv var borta.

Jag minns Hans med glädje. Han var en väldigt fin man med ett fantastiskt stort hjärta.

"Nu är det slut - nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå
När inget finns att vänta mer,
och inget finns att bära på."

Karin Boye

//LadyCara

Tänkte skriva lite om vad som skett under de senaste veckorna, då jag gömt mig från bloggen.

Kan väl börja med studierna... vi har börjat med hälsoekonomi, och har gjort första deltentan. Den fick jag godkänt på, och idag startade den andra deltentan. Pluggandet går rätt bra, och nu börjar det närma sig för praktik. Tänkte fara förbi sjukhuset här i Övik och höra om jag kan få vara där...

Måendet... jaaa, upp och ner. Inte så jättemycket upp och inte så jättemycket ner. Det som tar på, som jag själv märker, är att när barnen är här, försöker jag köra på i 120, och det brukar resultera i en ganska slutkörd AnnaPanna, och när jag är slutkörd kommer GÅS-tankarna starkare, ångesten gnager i kanterna och jag blir lätt uppgiven. Det brukar ordna till sig efter 1-2 dagar då jag skrotar på här hemma själv sen. Detta ger mig en otrolig respekt för alla mammor och pappor därute som klarar av detta dag ut och dag in, år efter år. Samtidigt mår jag bra (oftast) när barnen är här. För det blir aktivering av stora mått. Mat ska planeras och fixas, det ska borstas tänder, spelas spel och leka. Det gäller bara att hitta balansen antar jag. Men, samtidigt så är ju jag en sån människa, på gott och ont, att jag vill ge barnen allt jag kan. Inte materiella saker, absolut inte, men min tid, mitt engagemang. Sitter gärna och filosoferar med dem och pratar om allt möjligt. Så har jag ju alltid varit med vännernas barn också, och jag tror det är viktigt för barnen. Så mitt mellan tvätt och disk försöker jag vara tillgänglig för dem. Om situationen skulle vara en annan, så vi hade barnen oftare, och i längre perioder, så skulle jag nog få lära mig att begränsa mig lite, men de är ju bara här i två dagar ungefär, varannan vecka, och då lägger jag ner all tid och energi på dem.

Jag tänkte erkänna en sak också... Jag har fastnat i Big Brother... jag missar inte ett avsnitt... *suckar* Men men, bättre att se folk supa och göra bort sig än att göra det själv kanske =)

Åh, idag har jag varit och handlat så-jord och blomjord, så senare i veckan ska jag plantera om blommorna här inne, och så sätta lite frön inför sommaren! Ska bli skojj!!!

//LadyCara

Såg ett Dr Phil-avsnitt i veckan som handlade om ett par som hade två barn ihop. Sedan hade de gått isär och skaffat nya partners, och de bråkade nu om vårdnaden. Detta hade de gjort i X antal år och de baktalade varandra, och pratade skit om varandra, så att barnen hörde och hamnade emellan.

Det där förstår jag inte!

Det skulle aldrig falla mig in att säga något negativt om trollens mamma så barnen hörde. Om jag tycker att ngt hon gör eller säger är fel, när det rör barnen, så tar jag ett steg tillbaka. För det är inte mina barn! Jag tycker om trollen hur mycket som helst, men det är inte mina barn, och hur deras liv ska se ut bestämmer inte jag. Visst kan jag ha åsikter, som jag då luftar med pappan, men aldrig inför barnen.

Jag skulle aldrig (hoppas jag iaf) säga något dåligt om trollens mor till dem. För det skapar dålig stämning mellan mig och barnen, mig och mamman, och kanske även mellan mamman och barnen. Jag förstår inte hur man kan använda barn som ett slags schackpjäser, och försöka påverka dem i någon riktning, för egen vinnings skull.

Trollflickan kan ofta säga att hennes mamma är bäst i hela världen, ibland tror jag, för att kolla hur jag reagerar. Jag brukar säga att jag förstår att hon tycker det, och sen säga att själv tycker jag att min mamma är bäst. Då blir hon lite brydd. Men så fortsätter jag med att pappa nog tycker att hans mamma är bäst, och att mamma kanske tycker att hennes mamma är bäst. Det där kan vi prata myucket om, vilka vi tycker mest om, och vilka vi saknar. Att pappa saknar trollen när de är hos mamma och att mamma saknar dem när de är hos oss.

Ja, det var bara lite tankar jag grunnat på sen jag såg Dr Phil. Ibland blir jag så upprörd av hur människor använder barnen för egen vinning.

I julas, när jag och sambon var till mina föräldrar, så bjöd storebror med fästmö ner oss till dem i sommar. Så barnen kunde leka och vi umgås. Vi får se, sa jag, vi har ju bara barnen en vecka, så vi får se hur det blir.

Men ni har väl delad vårdnad frågar fästmön sambon då, du har ju rätt till hälften av semestern med dem.

Då avbröt min far och sa, att det är väl inte förälderns rätt, det är barnens rätt att vara med båda föräldrarna.

Det där skapar ju också frågor och funderingar. För eftersom barnen är mest hos mamma, och det blir mest som att de "hälsar" på hos oss, så kan de ibland bli väldigt ledsen på fredagarna när de ska hit. De gråter och vill stanna hos mamma. Är det då bäst att de får vara hos mamma, eller?  Eller ska de utmanas? Det där är jättesvårt, mest för sambon, att höra att de inte vill vara här. Jag kan ju se mer objektivt på det, att de inte fått riktig rutin här, att de känner sig mer hemma, hemma. Ofta måste vi sätta igång dem så att säga, nästan föreslå vad de ska leka emellanåt, för de är inte "inskolade" eller vad man ska säga.

Det är inte lätt. Varken för oss vuxna eller för barnen.

Jaja, det var lite allmänna tankar...

Trevlig helg!

//LadyCara

Idag har jag gjort en massa... eller, litegrann iallafall.... Först har jag målat ett par hyllor fem ggr... nån gång till ska jag stryka på dem, sen ska de få torka ordentligt innan de åker upp på väggen i "nyrummet". Har även stickat litegrann. Röjt järnet vid diskbänken, rengjort silar och skrubbat mig ner till originalplåten tror jag. Trasslade även fram symaskinen och lagade två par byxor, ett par leggings, en av mina klänningar, två av Wilmas klänningar, och satt resårband i två byxor. Sen var det taco-iordninggörande. Och hela tiden, medan jag gör detta, har jag gråten i halsen. Jag känner tårarna som balanserar på ögonkanten. Jag trycker tillbaka dem. Ignorerar dem. Jag har inte tid att gråta. Jag har inte ork till det. Så jag biter ihop och fortsätter.

Det är inte första gången denna vecka det är så här. Tror det är tredje dagen. I torsdags orkade jag inte hålla tillbaka det alls. Så fort jag slutade göra något, sprutade tårarna. Smärtan skar i bröstet och hopplösheten var förlamande.

Vadan detta? Jag är inte riktigt säker. Jag har haft sådana här perioder förut. Men nu blir det så påtagligt när jag inte är ensam. Jag har barn och sambo runt mig. Just nu står trollflickan bredvid och väntar på att jag ska skriva färdigt så att jag kan göra en ansiktsmålning på henne. Och hela tiden känner jag hur gråtattacken står på kanten och balanserar.

Jag kan inte, trots hopplösheten jag känner, klassa det som om det hör ihop med depression. Depression vet jag hur det känns. Jag brukar vara ganska långt gången innan jag får såna här perioder, jag brukar märka det på att granska mitt beteende, mina handlingsmönster. Men inget ur mitt beteende, eller mina handlingsmönster tyder på depression. Jag har inte tappat initiativförmågan, jag har inte slutat med saker jag brukat göra. Däremot försöker jag förändra saker. Jag försöker ordna, fixa till, rusta upp...

Få mer kontroll kanske????

Hmm... jaja, om det fortsätter på den här vägen får jag väl kontakta psyk iaf till veckan. För jag kan inte balansera här på kanten längre... Antingen kastar jag mig ut handlöst och faller, eller så tar jag ett steg tillbaka till säker mark.

Besöket där gick för övrigt bra. Var ju där i slutet av januari, och istället för en vanlig 50 minuter, så var jag där i drygt 1½ timme. Och det var inte så att jag satt och terapiserade, utan vi gick mer igenom min historia, som för övrigt lät väldigt hemsk och jobbig när överläkaren läste upp den (ur journalen). Lät inte som om det var jag som mått så, varit med om de sakerna, som gått igenom allt.

Vi diskuterade nutiden, som jag faktiskt tycker är helt okej, överlag. Och framtiden, som jag försöker att inte tänka så mycket på. Jag kände att jag behöver ingen samtalskontakt för tillfället, så jag skulle komma tillbaka närmare sommaren.

Men, fortsätter det med det här balanserandet, så måste jag nog få en samtalskontakt iallafall.

Puuuh... trycka tillbaka, trycka tillbaka, trycka tillbaka...

Nu ska jag bita ihop en liten stund till, måla trollets ansikte, måla hyllorna, och sen ska väl ungarna i säng... så får vi se hur det går då... andas...

//LadyCara

Nu ska jag skriva om ett ämne, som berör mig, men som egentligen inte har med mig att göra. Barn. Jag har inga egna, men sambon har ju två små troll som är här varannan helg, så då måste jag vara en ansvarsfull vuxen. Helst en vettig också.

När jag var uppe i Sikeå sist diskuterade vi detta med barn, och åsikter om föräldraskap, och jag fick lufta några tankar jag har.

Först och främt, mamman. Och detta gäller nog alla föräldrar som flyttat isär, och den ene sen skaffar en ny partner. Det måste vara jobbigt. För när man skaffade barnen, planerade och drömde om dem, så gjorde man ju det tillsammans, mamman och pappan. Mamman vet (förhoppningsvis) hur pappan är och tänker om saker och barnuppfostran, och vice versa med pappan. Man har accepterat detta och vill nu ha barn och uppfostra dem tillsammans.

Så tar det slut. Jättejobbigt bara det, men som om det inte är nog, skaffar den andra föräldern en ny partner, som nu kommer att finnas i barnens liv. Och beroende på hur mycket tid barnen spenderar med den föräldern, så kommer även denna nya partner att hjälpa till att fostra barnen. Det är ju ganska naturligt. Det är även oftast så, att föräldrarna, när de gjort slut, inte umgås.

Nu blir det jobbigt att separera förälder från förälder, och partner hit och dit, så jag skriver istället ur min situation.

Jag har ju ingen relation till mamman. Hon har ingen till mig. Ändå "måste" hon acceptera att jag finns i barnens liv. Nu finns det ju många skräckexempel med galna ex, och hat mot nya flickvänner/pojkvänner, men detta är ju inte ett sådant fall. Detta, tror jag, är ett vanligt "Svensson-fall". Jag har egentligen ingen åsikt om mamman, det är det mer sambon som har, och jag hoppas att det är likadant åt andra hållet, att mamman inte har ngn negativ åsikt om mig. Men det måste vara jobbigt att låta en annan människa, som man egentligen inte vet något alls om, komma in och påverka ens barn. Antingen kan jag ju bli hemska Anna, som barnen avskyr, eller Toppen-Anna som de älskar. De två troll jag nu talar om varken avskyr eller älskar mig, tror jag, utan de har mer accepterat situationen. Jag är (ännu) en vuxen i deras liv, som råkar bo med pappa.

Men jag kommer ju att påverka dem, och det genom mina värderingar, och handlingar. Nu har ju jag ganska vanliga och vettiga värderingar (om jag får säga det själv   ), men jag kunde ju vara en fördomsfull, rasistisk, biiiaaatch, och det kan ju inte mamman göra ngt åt. Måste ju vara sk-itjobbigt....

Sen är det ju klassiskt att barnen spelar ut oss mot varandra, att de säger till mamman, att detta får de minsann göra för Anna och pappa. Och jag har ju inte koll på vad mamman har för regler. Eftersom det är med henne de är den största tiden, så spelar ju hennes tankar och metoder jättestor roll. Som när barnen frågar på morgonen om de måste borsta tänderna. Öh, jag vet inte???? För det måste vi hos mamma, säger de då. Ja, men då måste ni nog göra det här också.

Såna smågrejjer, som det känns som om vi borde vara överens om. Och med vi, menar jag i första hand mamman och pappan, men jag måste ju vara med på ett hörn, så jag vet vad som gäller, och kanske varför.

För i slutändan är det ju inte mitt ord som gäller. Diskuterade det med trollflickan en kväll, när jag sa att hon måste göra en grej, och hon svarar: det bestämmer inte du, du är inte min mamma.

Näe, det är jag ju inte. Jag försökte förklara att överlag har vuxna bestämmanderätt, och jag var ju vuxen, så jag kunde bestämma när hon var hos oss. Men, förklarade jag vidare, att de som bestämmer egentligen, när det verkligen gäller, det är mamma och pappa.

Detta med andras ungar kan ställa till problem. För tänk om mamman var en fördomsfull, rasistisk biiiaaatch! Det är ju inte min sak att tala om för henne att hon har fel. Det jag kan göra är att visa barnen alternativa tankesätt och genom handlingar få fram min mening. Nu är som tur mamman inte en fördomsfull rasistisk biiiaaaatch   

Hmm.... det är lite jag funderar på angående de små trollen som kommer hit... fler tankar kommer säkert   

//LadyCara

Ibland blir jag överraskad när den kommer. Dysterheten. Allt kan vara bra, livet flyter på, jag gör det jag brukar. Och så händer något. Jag läser något, hör något, tänker något och så läggs en blöt kall filt över mig. En murrig grå yllefilt som inte bara gör det mörkt, kallt och blött... den gör så det kliar också. Plötsligt känns allt jobbigt. Meningslöst. Tröstlöst. Och som jag skrivit tidigare, då i samband med musik, så spär jag på dysterheten med mörka tankar. Elaka, sårande tankar. Karvar med kniv i minnen och får dem att bli fula. Jag välkomnar dysterheten, gottar ner mig i den. Tänker ut scenarion som gör mig ledsen. Jag försöker sjunka så snabbt jag bara kan. Och tillslut når jag botten. Tårarna kommer. Hopplösheten sätter in. Det skär i bröstet och jag klamrar mig fast i känslan. Går upp i den och låter den ta över allt.

Sen släpper det. Sakta, omärkligt och tyst. Smärtan i bröstet klingar av, tårarna torkar, filten lyfts bort och jag kan återigen andas frisk luft i normala andetag. Dysterheten ligger fortfarande kvar, som ett dis, men jag är inte längre i botten. Och tycker att det är ganska skönt med dysterheten. Den dämpar mig. Dämpar allting. Och jag kan koncentrera mig på just nu.

Tyvärr har jag inte tid att koncentrera mig på just nu. Jag har inte tid att dämpas eller njuta av allt det gråa. Jag måste redigera skolarbetet jag skrev tidigare idag. Jag vill göra klart det. Men sen, sen ska jag koncentrera mig på nuet, på det gråa, det hopplösa och på smärtan...

//LadyCara

Jag saknar Linda, min kontakt på MT. Jag behöver en ventil. Någon att prata med. Jag behöver bollplanket, stödet, intresset. Jag känner av ångesten mer nu. Inte förlamande, inte jobbigt, inte ohanterbart, men den finns där. Julen närmar sig, och erfarenheten talar för Sobril dygnet runt, ev inläggning.

Väntar på en kallelse till psyket här i Ö-vik. Visst kan jag ta kontakt med dem iaf, men det blir enklare med remissen. Så jag väntar. Jag längtar. Och hoppas att få en bra kontakt. Någon som jag verkligen kan prata med. Försöker få mig själv att inse att jag inte kommer att få någon ny Linda, Arlene eller Jenny, men det är väl det jag hoppas på. Vi får väl se.

Jag längar efter mina vänner. Jag längtar efter Anna, jag längtar efter Erik. Efter Samuel och Klara. Jag längtar efter Madde och Jimmy. Jag längtar efter Line och Birk... Jag saknar värmen, samtalen, kaoset och umgänget. Saknar dem alla.

Tänker på mina "gamla" vänner. Tess, älskade Tess. Jag saknar henne. Saknar lugnet med henne och hennes familj. Jag saknar Linda. Lindas sätt att hantera saker, Lindas nästan alltid positiva syn. Jag saknar Mona. Våra samtal, vårt förflutna.

En lite saknadens dag idag... Drömt mycket inatt och är inte så utvilad som jag skulle önska. Det är också något jag märker. I och med att spänningarna ökar i kroppen, att december snart är här, att Sika-festen är nästa helg, så ökar spänningarna, stressen och tankarna. Och drömmarna tar över mer av nattsömnen. Det känns som om jag drömmer från att jag somnar tills att jag vaknar.

Jaja, det är ingen fara med mig. Kanske bäst att skriva det, det är ingenting att oroa sig för, för det gör inte jag. Det löser sig. Det ordnar sig och även om jag skulle sjunka under isen i december, så klarar jag det också, med rätt stöd. Jag oroar mig inte över det, jag tänker inte på det i samma termer som ifjol, som i våras. Just nu ser jag det som en ev utmaning, även om jag misstänker att jag kommer att få äta upp de orden.

Hur som helst, jag ska kolla lite på Cambro nu, och se vad jag ska göra idag. Sen får vi väl se. Det är kanske dags för en promenad med Laban idag... om jag får fötterna i skorna och mössan på skallen...

Ha en bra onsdag!

//LadyCara

Det är konstigt med musik. Jag kan ju inte längre ha på musik när jag pluggar. Då kan jag inte koncentrera mig. Är väl åldern antar jag   

Hur som helst. Idag, efter pluggandet, så drog jag igång en gammal spellista på Spotify. Och genast kom känslorna... Det är verkligen som ett citat ur High Fidelity (http://www.imdb.com/title/tt0146882/): "What came first, the music or the misery? People worry about kids playing with guns, or watching violent videos, that some sort of culture of violence will take them over. Nobody worries about kids listening to thousands, literally thousands of songs about heartbreak, rejection, pain, misery and loss. Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?"

Är det musiken som gör att jag känner mig nere, eller lyssnar jag på musiken för att jag är nere? Är det känslor som finns inne i mig, som jag ignorerar, men som musiken lyckas få fram? Eller blir jag bara blödig av nostalgiska skäl?

För att bena ut den frågan måste jag först och främst fråga mig, vad känner jag mig ledsen över? Och svaret är: allt möjligt. Jag är inne i en period då jag läser mycket om ångest. Jag kan läsa igenom mina gamla blogginlägg från när jag har haft rejäla svackor, och tycka att det är för jävligt. Jag minns känslorna, hopplösheten och mörkret... Jag läser om ångest, orsakerna bakom, vad som händer i kroppen, vad man kan göra för att stoppa en ångestattack. Jag läser andras bloggar om deras ångesthelvete. Och det är klart, trots att de ibland gör framsteg, så finns hopplösheten även där. Och i slutändan sitter jag med en känsla: är detta allt? Är det så här det kommer att vara? Ganska sjukt egentligen, för när mina ångestattacker tar över mitt liv, när jag skakar från morgon till kväll, när tårarna rinner konstant och jag inte klarar av dagen, då längtar jag till där jag är nu, då ingen ångest förlamar.

Och svaret på frågan om detta är allt, är ju att det beror på vad jag gör! Om jag vill ha mer, då måste jag ta för mig mer, utmana mig själv mer, aktivera mig, för det är sällan saker ändras eller blir bättre om man inte gör något handgripligen. Och är jag egentligen less på nuet, eller är det bara ikväll?

Tillbaka till frågan om jag är nere av musiken eller inte. Det kan ju vara så att jag har en lite down-time just nu, och musiken låter känslorna komma, och få utlopp. Jag kan lyssna på Taylor Swift – The Best Day och genast tänka på min mamma och allt fint hon gjort för mig. Hur hon varit en mamma med allt vad det innebär...

Sen kommer det en Kent-låt och de är ju nästan alltid vemodiga och sorgsna, så då sjunker jag lite till.

Och visst, jag kan byta låt, till något poppigt LadyGaga, Pink eller The Strokes, men istället letar jag på Staind – It's Been Awhile - Clean Edit och sjunker lite till i humöret. Som att jag vill längre ner.

Konstigt det där...

Hur som haver, ska leta på ett grymt roligt klipp och lägga ut när jag hittat det. Garvar man inte åt det, då är man nere.

//LadyCara