Förutom de uppenbara orsakerna, som att jag gråter när ångesten blir för stor, eller när jag sjunker så långt ner så jag går in i en depression, eller när jag slår mig fruktansvärt illa, så gråter jag ofta pga av kärlek.

Att se andra visa sin kärlek, som när Erik pratade om Samuels födelse och hur mycket han älskar Anna, då sprutar tårarna.

Tänkte lägga upp några klipp på filmer som får tårarna att komma...

Sånt här får mig att gråta sönder...

Likaså gråter jag av Sofias Änglar, Extreme Home MakeOver... En massa program där man hjälper varandra. Ibland gråter jag till Mannen som talar med hundar, när Cesar Millan lyckas hjälpa en hund att nå sin fulla potential. Minns ett avsnitt där en hund visade aggression och nervositet med andra hundar, och i slutet av programmet rusade hunden runt i en stor hundrastgård, med andra hundar, och lekte, viftade på svansen och såg allmänt lycklig ut... Sånt får det att värka i hjärtat...

//LadyCara

Bättre än vaddå?

Men, saker som får mig att må bra är sysselsättning. I vilken form det än må vara. Det kan vara att lägga pussel, brodera, sticka, läsa, skriva, promenera, organisera, städa, lägga pärlplattor, ordna, fixa, dona... Att ha någonting att göra, så att tankarna kan fokusera. Sen tycker jag inte alltid om att städa, ordna, fixa, dona, skriva, promenera osv...

När jag mår psykiskt dåligt har jag småknep som brukar funka för att jag ska kunna uthärda ångesten. Inte alltid så att jag mår bättre, men så att jag står ut. Det kan vara att umgås med vänner, göra något aktivt som åka skoter, båt, bada, laga mat... Sen orkar jag ju inte alltid det, för när ångest härjar i kroppen, är alla muskler spända, och efter någon timme är jag rätt slut, så då kanske det tar på krafterna bara att gå uppför en trappa. Men, jag vet att aktivering gör det uthärdligt. Oftast. Och om ingenting fungerar, jag är för trött för att göra något, men för spänd och  orolig för att kunna vila, så lyssnar jag på Lars-Eric Uneståhls lugna stämma när han går igenom kroppens muskler och får dem att sakta slappna av.

Nyckelordet över huvudtaget tror jag är aktivering, sysselsättning... Nu är jag ju en av de lataste människorna på denna gjord, så därför kanske jag hellre broderar än promenerar, jag läser istället för att simma, men just det här att göra något, inte bara sitta/ligga framför tvn eller datorn, gör att jag mår bättre....

//LadyCara 

All slags orättvisor gör mig galet upprörd. Alltifrån att folk tränger sig i kön, till att folk svälter. Jag kan arbeta upp min upprördhet till enorma nivåer. Olika lön för samma arbete, att man behandlar människor olika pga kön, färg, utbildning, status, sexuell läggning osv.

Brott kan jag också bli tokiga på. Inte kanske skattefiffel och ekonomisk brottslighet, även om det drabbar mig indirekt. Utan mer när man utnyttjar utsatta grupper. All slags utnyttjande av barn gör mig tokig och ledsen. Pedofili, incest, aga... och folk som plågar djur borde spärras in. Flickor som används som handelsvaror inom trafficing och som trycks ner mentalt.

Jag blir upprörd över psykvården i Sverige. Innan man börjar må psykiskt dåligt, så måste man kunna systemet för att få hjälp, och ändå kanske du inte får hjälp. Jag har haft tur i det avseendet inser jag, men jag blir lika upprörd ändå eftersom det är så många människor som inte klarar sig med livet i behåll.

Jag blir upprörd över många saker. Jag har ju GAD, eller GÅS (generaliserat ångestsyndrom) som det förkortas på svenska, och det medför att jag analyserar allt. Mycket av den ångest jag känner, kommer ifrån att jag tänker för mycket och för små dialoger i huvudet, att jag inte bara kan släppa saker, utan måste vända och vrida på allting, och detta gör att jag kan bli väldigt upprörd över att det inte finns mjölk hemma... när jag inte har 100% kontroll (eller rättare sagt, 100% kontroll har jag ju aldrig, men när jag känner att jag tappar kontrollen) blir jag upprörd. Nästan panikslagen....

Jag blir upprörd av trångsynthet och oförmåga att känna empati. Jag kan diskutera homosexualitet med sådan känsla att det slutar med att folk tror jag är homosexuell. Jag kan lätt ta parti för utsatta människor, och stå på deras sida, slåss för deras rätt.... Blir tokig på rasism och bigotteri...

Jag blir upprörd varje dag, jag hetsar upp mig över hur världen ser ut, hur människor, natur och djur behandlas.

Jag är väldigt liberal i botten, och förstår inte hur folk kan tänka på annat sätt.

Jag tror det är bra att bli upprörd. Det visar att förmågan att vilja förändra finns, och det som styr vad man upprörs över, är väl ens moral och etik. Allt man fått med sig hemifrån i värderingar, och sedan byggt på, eller modifierat genom egna upplevelser....

Så, trots att jag blir tokigt upprörd över allt och inget, så tänker jag nog inte försöka ändra på det... Då är jag inte jag....

För några år sedan fick jag i uppdrag av Anna, en tjej på psykologmottagningen i Umeå att be min familj beskriva mig med tre ord. Och min lillebror skrev att jag blir lätt engagerad och upprörd. Det stämmer =)

Nu ska jag hämta posten och se om där finns något att uppröras över....

//LadyCara

Istället för att skriva om ett nytt ögonblick, så väljer jag att byta det ämnet mot djuren här hemma. De tre figurerna som, förutom sambon, kan få mig fylld av kärlek, tokig av irritation, eller enbart vara i vägen.

Först börjar jag med killen som levt med mig i över tio år. Han fyller 11 i maj i år. Vovven.

Jag och Mona skaffade honom när vi fortfarande bodde i Sveg. Vi tänkte att Kitty, vår andra katt, skulle få lite bussällskap av honom. Så vi hämtade upp honom hemma i Hoddal, och brummade till vår lilla etta, som vi vid det tillfället delade med Kitty, kompisen Nicklas, och hans två hundar, en hamilton och en mäktig jämte.

Vovven gillade inte alls alla nya djur och de första dagarna var han mest en boll av uppfräst päls som fräste åt alla. Från första natten sov han i min säng. Oftast under mig, hur han nu kunde överleva det.

Så flyttade vi till Robertsfors. Efter ett år där, knappt, skulle Mona flytta söderut, och jag skulle stanna, så då tog hon Kitty med sig, och Vovven stannade hos mig.

Förresten. Ni kanske undrar över namnet? Vovven är ju kanske inte det typiska kattnamnet. En av mina bästa kompisar under de sista åren i gymnasiet, Stefan, hade en svart söt katt, som hette Vovven. Han var en rolig filur, men tyvärr blev kissen blind. Det gick ett tag, men, många fester, en till katt och en massa folk som kom och gick, stressade upp missen emellanåt, så han skulle fly och gömma sig, och sprang då ofta in i väggar och dörrar... Stackaren. Jag kanske inte minns det precis som det var, det har ändå gått över 11 år sedan. Tillslut tog Stefan bort honom och jag sa vid ett tillfälle, att om jag skaffade en svart katt, skulle jag döpa honom till Vovven, som en hyllning till Stefans katt. Och så skaffade vi Vovven.

Nu råkar det vara så, att Vovven är ett namn som passar honom väldigt bra. Han kommer, oftast, på kommando (dvs. om han känner för det, han är ju ändå en katt innerst inne.). Han kan sitta fint. Och när han är riktigt mysig så slickar han mig på händerna hur länge som helst.

Vovven har, hittills bott på otaliga ställen. Först i Hoddal, där han föddes, sedan Sveg ett par veckor. Så Robertsfors, på stantorsgatan, sedan Sikeå, nere i Lövviken, sedan Bollnäs, på Läroverksgatan. Tillbaka till Lövviken, sedan Herrgårdsv. i Robertsfors, vidare till Hemvägen, Robertsfors, och så Burströms, Sikeå. Och slutligen Sörflärke. 

Förutom att han bott på dessa ställen, har han även bilat hem med mig, både till mamma och pappa i Fåssjö och till sommarstugan i Långvind.

Berest kisse.

Han älskar att sova på de mest olika ställen. Favoriten är tvättkorg med ren- eller smutstvätt, alternativt garderoben. Andra ställen jag hittar honom på är i väskor, handfat, soffor, sängen och trollflickans lilla docksäng.

När jag bodde på hemvägen och i Burströms nattade han mig varje natt. När jag läst färdigt på kvällen och släckte lampan, lämnade han sin plats i fotändan och myste ner sig i min armhåla, eller hur jag ska säga. Där låg han tills jag somnade, då flyttade han ner till fötterna igen.

Han älskar ostissar, ost, pappklösbrädor och att vila lite på trädgårdstraktorn. Om den blir tråkig, myser han ner sig i rabatten...

Vovven har följt mig länge. Han har stått, bokstavligen, vid min sida under de år jag plågades av tvånget att kräkas. Han stod bredvid mig på toaletten med tassarna på toalettringen. Han har försökt kurra mig lugn under panikattacker, och han har antingen godkänt eller förkastat vänner/killar. Han älskar barn, och första gången han träffade en "bebis", så var det Line. Han hoppade nyfiket ner på golvet och spann och kurrade, medan hon släpade honom i svansen över golvet.

Vovven är fascinerad av fötter. Han myser lika gärna med mina fötter, som med mina händer.

Vovven blir lite knäpp ibland och ställer sig och stirrar in i ett hörn, medan han högljutt klagar med långa jamanden...

Vovven är min alldeles egna katt och jag kan bli tokig på honom, så pass galen att jag jagar honom i raseri genom huset, och andra gånger tröstar han mig när tårarna kommer.

Sen har vi Laban. Sambons labrador. Min ständige följeslagare. Han följer mig överallt. Ner i tvättstugan, upp i sovrummet, in på toan, nästan in i duschen.

Han känner av mitt humör och mående, och så fort jag börjar vackla känslomässigt, lägger han huvudet i mitt knä, eller så försöker han klättra upp hela han.

Laban älskar att sova på mina smutskläder, som jag har en förmåga att slänga nedanför sängen. Han nonchar sin egen säng, och sin egen filt om han får ligga och gosa ner sig bland strumpor, tröjor och byxor.

Laban vill vara med, och ser förkrossad ut när han inte får följa någonstans. Han är jämt glad, och svansen som viftar, träffar ofta på glas, lyktor, dvs-fodral och diverse annat som då flyger genom luften. Men han fortsätter glatt vifta.

Laban älskar att bada, att leka med pinnar och bollar, han älskar morötter och han älskar alla sina leksaker.

Laban fyllde 10 i november.

Sen har vi busfröet... den galna ninjakatten Eros.

Han ligger var som helst, hur som helst. Han föddes i Laxbacken, och vilket jobb vi hade innan vi lyckades lokalisera var hans mamma hade fött honom och hans syskon. Uppe på lagårn, i ett litet krypin som jag fick klämma mig in i, för att få ut dem.

Eros älskar att jaga. Vad det än är. Flugor, fåglar, möss, sorkar, spindlar, Vovven, leksaker, garnnystan mm.

Eros älskar att mysa. Helst när man själv inte vill mysa. Vovven har lärt sig, att puttar jag bort honom, då vill jag inte mysa. Men Eros tror att det betyder, mys ännu mer. Charmigt ibland, och andra gånger vill jag strypa honom. Om jag puttar ner honom från sängen, för att jag inte vill mysa, då går han fram till Laban och försöker mysa... Svaret brukar vara ett dovt morr, men Eros tolkar det som ett "Vad mysigt!"

Det var lite om djuren här... nu ska jag glo på en film...

Catch you later....

//LadyCara           

Den här månaden, februari har gått lite drygt halvvägs, och jag hoppas bara att slutet av månaden blir bättre än början. Inte för att det hänt speciellt dåliga saker, men för att det har varit motigt alltjämt. Laban har varit till veterinär, skolan går inte bra alls, jag är förkyld och febrig, och har haft några lågvatten i humör och mående. På den bra-iga sidan är dock att "nyrummet" är fixat och vi ska rensa lite till för att få iordning det sista. Det är även bra-igt att Laban inte verkar ha ont längre. Det dåliga är att sambon "körde av" vägen till halvt som halvt, så nu är Volvon inlämnad på skadecenter och den kommer inte hem förrän i början på mars. Dåligt är även att passatens besiktningstid går ut sista februari och ska jag sälja iväg den, bör jag göra det ganska omgående... eller försöka besikta den och se om det är några större eller små fel på den...

Så februari har hittills inte varit så super, men, det kanske tar sig.

Många födelsedagar har det varit och kommer det att bli också. Först Madde 7 februari (Grattis älskade vän), Christers faster fyllde 60 i söndags, storebror fyller imorgon (Hurra Hurra) och så underbara, fina Anna fyller ju den 26!

Gäsp... och jag är trött och inspirerad... det är inte bra när det är tentavecka... jag måste ta tag i det här på allvar nu... det här går ju inte...

//LadyCara

Vad ångrar jag? Jättemycket... Hur mycket som helst. Som att jag ångrar allt intrigerande under barndomen, att jag inte pluggade mer på gymnasiet, inte tog bättre hand om mig själv, jag ångrar vissa "strul", jag ångrar vissa beslut... men, å andra sidan, detta är lite vad jag brukar tänka och säga, när jag tänker på saker jag ångrar, beslut jag tagit som inte varit så smarta eller när jag diskuterar med någon om mina fel-val och saker som jag inte borde ha gjort:

De val jag gjort, har i slutändan tagit mig hit, precis där jag är idag, så då kan jag inte ångra dem, inte på riktigt, för då skulle jag ju ångra det jag har nu.

Hänger ni med?

Om jag inte hade struntat i skolan och om jag inte hade festat så mycket och istället tagit hand om mig själv, så hade jag aldrig flyttat upp till Robertsfors. Då hade jag kanske pluggat vidare på någon högskola, eller universitet, och då hade jag inte träffat några av mina idag bästa vänner. Jag hade inte fått de arbetskamrater jag haft, inte haft de jobb jag haft och inte träffat de människor jag träffat. Jag hade inte fått vara med om lyckan att hålla i Line första gången, jag hade inte njutit av att dansa med Samuel i köket uppe i Fredriksfors, jag hade inte fått uppleva alla de fina stunder jag faktiskt har upplevt.

Och så min ångestproblematik då. Många som lider av ångest, brukar tillslut säga att de är glada över sin ångest, den har fått dem att uppskatta andra saker, fått dem att fokusera på det som är rätt i deras liv osv. Det kan jag ännu inte säga. Jag är inte "glad" eller tacksam över ångesten, men, om jag inte lidit av den, hade jag aldrig kommit i kontakt med vissa människor. Utan ångesten så hade jag nog trampat i samma gamla fotspår utan att göra något åt mitt liv, för samtidigt som ångest kan förlama, göra en totalt apatisk inför val, så kan den även uppmana till förändring, och den var väldigt bidragande till att jag flyttade från Sveg och upp till Västerbotten.

På något sätt så ser jag alla mina felsteg, dåliga val, och dumma handlingar som ett sätt att ta mig från DÅ till NU, och just nu är livet inte så illa. Jag kan ångra saker till en viss grad, som att det var dumt gjort och så, men de sakerna ledde mig hit.

En gång sa Anna, en psykologstuderande som jag jobbade med under ett år, så här angående mina "ångringar".

Du måste alltid komma ihåg att du handlade bäst utifrån de förutsättningar och tankar du hade just då. Det är ju inte så att du vill förstöra för dig själv, utan just då, i den situationen som du var just då, handlade du på det sätt du trodde var rätt. Du måste förlåta dig för de saker som du idag ångrar, för just då, tyckte du att du handlade rätt.

Så, det är lite så jag försöker tänka. Alla felsteg och irrningar bort från den "rätta" stigen, ledde mig tillslut hit. Och just då jag gjorde felsteget, så handlade jag utifrån de förutsättningar jag hade då, och det är inte samma förutsättningar jag har idag, så jag kan inte döma mitt "gamla" jag.

//LadyCara

(gör fortfarande saker hon ångrar, och irrar alldeles för ofta bort från den "rätta" stigen, men hon går ial längs sin alldeles egna stig)

Min favoritfödelsedag? Jag vet faktiskt inte. Mina födelsedagar som barn har som trasslat in sig i varandra. Jag minns att jag fick min första LP-skiva när jag fyllde ?? Nånting... Det var Roxettes Look sharp. Jag minns när klasskamraterna kom hem till mig och vi åt marängsviss. Jag fick en massa bokmärken. Jag minns en födelsedag, tror det var samtidigt som när vi åt marängsviss, då min granne, tant Anna, som jag spenderade mkt tid hos, kom in med en prästkrage som stod i ett litet foliepaket (som var en massa femkronor) samtidigt som hon sjöng "när lillan kom till jorden". Jag minns min 15-års födelsedag. Den spenderades i grannpojkens Anders farmors stuga. Jag, Mona, Linda och Tess. Och Anders, Stefan och Patrik. Tror Thomas var förbi en sväng också. Vi lyssnade på musik, jag och Linda (kanske Mona också) hade bakat en sockerkaka som vi hällde cocktailfrukts-mix över som vi åt. Vi gjorde eld i öppna spisen, satt hopkrupna under en filt och pratade, sparkade boll. Jag sov nästan inget alls den natten, för jag var så fruktansvärt nervös, jag skulle idag kalla det ångest, för det kröp i kroppen, jag mådde illa och tänkte mina (idag) berömda "tänk om"-tankar. Allt beroende på att jag sov i en dubbelsäng med Linda, Anders och Stefan. Stefan hade armen om mig och jag var kär. Det var nog bästa födelsedagen som tonåring/barn.

Jag minns naturligtvis min 18-årsdag. Jennyt bjöd mig på en öl på Knuten till lunch, och sen blev vi kvar där. Jag fick ringa och avboka min körlektion. När vi kom hem, efter 23-tiden, så hade jag fått ett födelsedagskort från mormor, där hon glömt att skriva Göstas (hennes karls) namn, vilket fick mig, i min fylledimma att tro att han dött, utan att ngn talat om det för mig. Det resulterade i ett panikslaget telefonsamtal hem till mamma och pappa. Tårarna sprutade i ett äkta fyllegråtanfall.

Jag fyllde 20, och hade världens fest som varade i tre dagar. Det var folk i lägenheten konstant under dessa tre dagar/nätter. Vi var 7 stycken som sov i det pyttelilla sovrummet. Vi bar ut soffor på gräsmattan, blev nästan utkastade från Knuten innan klockan var ett på dagen. Minns inte ens 50% av den helgen, men det var en sjujäkla fest.

Födelsedagar i "vuxen" ålder då....? Jag vet inte riktigt... 25-årsdagen hade jag planerat skulle bli jättekul, men idag när jag ser tillbaka så blir jag bara arg, och det hänger naturligtvis ihop med mitt ex... whatever...

Jag minns inte direkt födelsedagar som hör ihop med ålder, men jag minns födelsedagen jag inte klarade av att låta mina vänner komma och fira mig, utan istället fick de komma till Jomyra där jag bjöd på tårta... Jag minns födelsedagen när Line var så till sig veckan innan jag fyllde år, så hon slog in ett paket och gav det till mig då. Det var en av hennes nallar.

Min 30-årsdag. Jag vaknade här nere i Sörflärke, hos älsklingen och fick paket i sängen. Sen bilade jag hem och hade kalas för vännerna dagen efter. Och det kalaset är kanske inte den bästa, men upplevelsen jag fick i present, den bär jag för alltid med mig i mitt hjärta.

Födelsedagarna i sig är inte viktiga för mig. Det är att få sitta med de jag tycker om, och bara umgås. Och det är små ögonblick jag minns, de som berör hjärtat. Kramarna, kärleken, vissa ord, utryck...

Nu blir det sängen...

//LadyCara

Kan inte på rak arm komma på något speciellt favoritminne. Det finns så många minnen som jag vårdar ömt: skidturer med mamma och lillebror, ligga i soffan på myrgränd och få fötterna masserade av Peter, när jag klarade uppkörningen, när jag mötte Christer, när Tess gifte sig, julfirandet med Nyman/Thunell, ridäventyret med vännerna i Ammarnäs, Stockhomsresan med Sofia, vråla Electric i buss-väntsalen i Häddal med Jennyt, film-mys-kvällarna med Mona, när jag satt i bilen med Erik och Samuel utanför Mio och han berättade hur mycket han älskade Anna, veckan i Delsbo med Linda, promenaderna med Ronja, våfflor hos farmor och farfar, julafton hos mormor i den svarta snurrfåtöljen... mm mm...

Det är svårt att hitta ett minne som jag kan säga är bäst. Alla har sin charm, igår tänkte jag mycket på första-kyss-kvällen, och på vad jag minns om den kvällen, förutom kyssen, bilturen med Fredrik, bilturen med Andreas. Hur jag öppet förklarade för både Fredrik och sen Andreas hur kär jag varit i dem (tror jag var det fortfarande då...), och sen hånglade med Conny i baksätet i Andreas peugot. Stimorol wild cherry och lakrisal... Girlanger runt halsen och Guntrumsmak i munnen...

Sedan fortsatte jag med fler minnen, från gymnasiet, med Jennyt, Evis, Jocke och Ansipansi. Med Soppan, Stefan, Johan, Mats, Jonny, Jimmy, SvenÅkesis, Tajjas, Dunken, Charles-Ingrid, Morgan... Festerna i Vemdalen, Häddal, Storön, Hede, Älvdalen, Hoddal, Sveg... I bussar, i snö, i bilar och i diken, under bord, i sängar, i förråd och badkar. Jag minns första snusen, jag minns Fiskefestivalen och NAnders. Uttryck som: "Jag lägger den där så länge". Bakismat i form av makaroner med bacon+korv och bearneisesås... Tess fråga om hur man kokade spagetti. Bailando, Syster Jane, MillenCollin och Lasse Stefanz. Länsandet av vår frys, kvällar på Mysen, Inlandskrogen och Knuten... Att gå vilse i Sveg i strumporna mitt i vintern. Att lifta med en polisbil från Häddal för att festen var så tråkig... Att snapsa rödvin och skölja ner med hembränt. Att hamna i bråk med ngn idiotisk fjortis i Älvdalen.

Många minnen som jag är rädd om, även om de kanske inte alltid var så bra för mig. De är ändå en del av mig, och de har hjälpt till att göra mig till den jag är. Att välja ut ett, är lite som att förminska alla de andra. Sen är det ju vissa minnen jag återkommer oftare till...

I soffan uppe i Burströms, första kvällen med älsklingen. Sitter bredvid varandra och glor på tv. Tysta... lite nervösa. Och sakta nuddar fingrarna vid varandra. Smeker handflatan och gör så det pirrar i hela kroppen... Kärlek...

//LadyCara