Ibland blir jag överraskad när den kommer. Dysterheten. Allt kan vara bra, livet flyter på, jag gör det jag brukar. Och så händer något. Jag läser något, hör något, tänker något och så läggs en blöt kall filt över mig. En murrig grå yllefilt som inte bara gör det mörkt, kallt och blött... den gör så det kliar också. Plötsligt känns allt jobbigt. Meningslöst. Tröstlöst. Och som jag skrivit tidigare, då i samband med musik, så spär jag på dysterheten med mörka tankar. Elaka, sårande tankar. Karvar med kniv i minnen och får dem att bli fula. Jag välkomnar dysterheten, gottar ner mig i den. Tänker ut scenarion som gör mig ledsen. Jag försöker sjunka så snabbt jag bara kan. Och tillslut når jag botten. Tårarna kommer. Hopplösheten sätter in. Det skär i bröstet och jag klamrar mig fast i känslan. Går upp i den och låter den ta över allt.

Sen släpper det. Sakta, omärkligt och tyst. Smärtan i bröstet klingar av, tårarna torkar, filten lyfts bort och jag kan återigen andas frisk luft i normala andetag. Dysterheten ligger fortfarande kvar, som ett dis, men jag är inte längre i botten. Och tycker att det är ganska skönt med dysterheten. Den dämpar mig. Dämpar allting. Och jag kan koncentrera mig på just nu.

Tyvärr har jag inte tid att koncentrera mig på just nu. Jag har inte tid att dämpas eller njuta av allt det gråa. Jag måste redigera skolarbetet jag skrev tidigare idag. Jag vill göra klart det. Men sen, sen ska jag koncentrera mig på nuet, på det gråa, det hopplösa och på smärtan...

//LadyCara

För bloggen alltså... Jag låtsas som om den inte finns... men ändå gnager det inom mig, tror det är skrivaren i mig som försöker göra sig hörd...

Så, vad har hänt sen sist? Ja, har ju haft tenta i sjukvårdens juridik och informatik. Det är roligt det där med krav på sig själv... när jag efter måååånga timmar i panik suttit och skrivit, så tänker jag; bara jag får G så är jag nöjd... och inuti är jag nästan inställd på att få göra omtenta... sen fick vi tillbaka tentan idag och jag blev godkänd! Då tänker jag; vad kass jag är som inte fick VG...!

Men, nu är då den kursen klar, och det är lite synd faktiskt, för det var riktigt kul med juridik... när jag var liten älskade jag Lagens Änglar och liknande advokat-serier. Jag såg framför mig hur jag skulle bli en advokat när jag blev stor... Nu är det ju så att det svenska rättssystemet inte alls liknar det amerikanska Lagens änglar... I gymnasiet fick vi gå på en "rättegång" och snacka om antiklimax... Jag hade nog ändå inte pluggat vidare i juridik, och om jag ändå hade gjort det, så skulle jag nog hellre satsa på åklagare och inte advokat...

Nu läser vi Vård, samhälle och hälsoekonomi... inte roligt och skojjigt alls... men det kanske jag tycker när vi är färdiga med det och nästa kurs tar vid.

Min stora lillebror fyllde 30 förra veckan! Grattis grattis till honom... Med andra ord fyller jag 32. Den där matten stämmer aldrig för mig. Först tänker jag, hur mycket fyller Hans nu då? Hmm.. född -81, 2011.... 30! Wow, vad skojjigt... men vänta nu, det betyder ju att jag fyller... 32! Det kan ju omöjligt stämma... fyller han verkligen 30??? 2011-30.... 1981... Fan! Fan fan fan!

Hur som, what else... Jo... imorgon ska jag äntligen till psyk här i Ö-vik. Klockan 8.30 Det tog ett halvår innan jag fick komma.. jaja... Är lite (underdriver lite) nervös... men försöker att inte tänka på det. Vet inte om jag mår bättre nu för att medicinen funkar... eller om det är för att efter ha tänjt på gränserna under ett par år, istället tagit några steg bakåt, och minskat på mina fyrkanter, som jag nån gång ritade upp på bloggen. 

Och kan det vara så att jag har "hållt" mig från att må dåligt, eftersom jag inte har koll på mitt skyddsnät här? I Sikeå visste jag till 100% att om jag föll, så fanns mina vänner där och hjälpte mig, om de inte kunde hjälpa mig att stå upp fixade de kudde och täcke så att jag iaf kunde ligga lite skönare! Och jag visste hur psykvården funkade, vilka människor som fanns där... Jag hade "kontroll" trots att jag inte hade det egentligen...

Nu vet jag ju att om jag skulle falla här, så nog skulle Christer lägga sig bredvid mig och krama på mig och ta hand om mig, men jag har ingen koll på psykvården här... Och hur funkar det med inläggning här? Finns det hjälp att få? Och om jag skulle falla, det går ju inte för sig, Hampus och Wilma kommer ju i helgen... Och det ena med det andra...

Många tankar som jag aldrig luftar. Mycket oro som finns under ytan. Ångest som väntar på en liten spricka... Men ändå mår jag bra. Jag är inte rädd, jag blir inte lika ofta ledsen, nere, deppad... Kanske medicinen funkar... och förhoppningsvis lättar även oros-  och ångesttankarna om jag får en samtalskontakt. En som jag kan prata med. Prata med utan att vara orolig för missförstånd, utan att vara rädd för att såra någon. Spy ut alla tankar och kanske bli lite lättare...

Ja, jag vet inte alls vad jag ska vänta mig imorgon. Jag ska träffa överläkaren, och jag hoppas han är lika bra som Lars. Ja... vi får väl se. Som tur är det tidigt på morgon så jag ska bara upp, klä på mig, ta medicinen och en macka och sen brumma iväg... inte sådär jättemycket tid att hinna tänka på. Inte sådär jättemycket tid att hinna bygga upp en panikattack... Hoppas jag...

Vi får väl se...

//LadyCara

Kan inte på rak arm komma på något speciellt favoritminne. Det finns så många minnen som jag vårdar ömt: skidturer med mamma och lillebror, ligga i soffan på myrgränd och få fötterna masserade av Peter, när jag klarade uppkörningen, när jag mötte Christer, när Tess gifte sig, julfirandet med Nyman/Thunell, ridäventyret med vännerna i Ammarnäs, Stockhomsresan med Sofia, vråla Electric i buss-väntsalen i Häddal med Jennyt, film-mys-kvällarna med Mona, när jag satt i bilen med Erik och Samuel utanför Mio och han berättade hur mycket han älskade Anna, veckan i Delsbo med Linda, promenaderna med Ronja, våfflor hos farmor och farfar, julafton hos mormor i den svarta snurrfåtöljen... mm mm...

Det är svårt att hitta ett minne som jag kan säga är bäst. Alla har sin charm, igår tänkte jag mycket på första-kyss-kvällen, och på vad jag minns om den kvällen, förutom kyssen, bilturen med Fredrik, bilturen med Andreas. Hur jag öppet förklarade för både Fredrik och sen Andreas hur kär jag varit i dem (tror jag var det fortfarande då...), och sen hånglade med Conny i baksätet i Andreas peugot. Stimorol wild cherry och lakrisal... Girlanger runt halsen och Guntrumsmak i munnen...

Sedan fortsatte jag med fler minnen, från gymnasiet, med Jennyt, Evis, Jocke och Ansipansi. Med Soppan, Stefan, Johan, Mats, Jonny, Jimmy, SvenÅkesis, Tajjas, Dunken, Charles-Ingrid, Morgan... Festerna i Vemdalen, Häddal, Storön, Hede, Älvdalen, Hoddal, Sveg... I bussar, i snö, i bilar och i diken, under bord, i sängar, i förråd och badkar. Jag minns första snusen, jag minns Fiskefestivalen och NAnders. Uttryck som: "Jag lägger den där så länge". Bakismat i form av makaroner med bacon+korv och bearneisesås... Tess fråga om hur man kokade spagetti. Bailando, Syster Jane, MillenCollin och Lasse Stefanz. Länsandet av vår frys, kvällar på Mysen, Inlandskrogen och Knuten... Att gå vilse i Sveg i strumporna mitt i vintern. Att lifta med en polisbil från Häddal för att festen var så tråkig... Att snapsa rödvin och skölja ner med hembränt. Att hamna i bråk med ngn idiotisk fjortis i Älvdalen.

Många minnen som jag är rädd om, även om de kanske inte alltid var så bra för mig. De är ändå en del av mig, och de har hjälpt till att göra mig till den jag är. Att välja ut ett, är lite som att förminska alla de andra. Sen är det ju vissa minnen jag återkommer oftare till...

I soffan uppe i Burströms, första kvällen med älsklingen. Sitter bredvid varandra och glor på tv. Tysta... lite nervösa. Och sakta nuddar fingrarna vid varandra. Smeker handflatan och gör så det pirrar i hela kroppen... Kärlek...

//LadyCara

1. I think part of a best friend's job should be to immediately clear your computer history if you die.

2. Nothing sucks more than that moment during an argument when you realize you're wrong.

3. I totally take back all those times I didn't want to nap when I was younger.

4. There is great need for a sarcasm font.

5. How the heck are you supposed to fold a fitted sheet?

6. Was learning cursive necessary?

7. Obituaries would be a lot more interesting if they told you how the person died.

8. Bad decisions make good stories.

9. You never know when it will strike, but there comes a moment at work when you know

that you just aren't going to do anything productive for the rest of the day.

10. Can we all just agree to ignore whatever comes after Blue Ray? I don't want to have to restart my collection...again.

11. I'm always slightly terrified when I exit out of Word and it asks me if I want to save any changes to my ten-page loan report that I swear I did not make any changes to.

12. I keep some people's phone numbers in my phone just so I know not to answer when they call.

13. I think the freezer deserves a light as well.

14. I have a hard time deciphering the fine line between boredom and hunger.

15. How many times is it appropriate to say "What?" before you just nod and smile because you still didn't hear or understand a word they said?

16. I love the sense of camaraderie when an entire line of cars team up to prevent a jerk from cutting in at the front. Stay strong, brothers and sisters!

17. Sometimes I'll look down at my watch 3 consecutive times and still not know what time it is.

18. Even under ideal conditions people have trouble locating their car keys in a pocket, finding their cell phone, and Pinning the Tail on the Donkey - but I'd bet everyone can find and push the snooze button from 3 feet away, in about 1.7 seconds, eyes closed, first time, every time!

19. The first testicular guard, aka "Cup," was used in Hockey in 1874, and the first helmet was used in 1974. That means it only took 100 years for men to realize that their brain is also important. Ladies...Quit Laughing!

//LadyCara

De som känt mig sen jag var liten, vet att jag inte var medlem i det populära gänget i grundskolan. Tjejerna i det gänget bytte pojkvän var och varannan månad. Jag och Linda och Mona gjorde inte det. Jag och Linda bodde dessutom utanför Hoddal, jag 1,5 mil och Linda 5 km, så vi umgicks inte med andra efter skolan just. Jag och Linda började med fotboll i mellanstadiet/högstadiet någongång, så då var vi i Hoddal oftare, men vi dejtade inte... När jag var runt 14-15 var jag i Hoddal varje helg, antingen cyklade jag eller åkte moped, men då spanade vi (jag, Linda och Mona) på "ouppnåeliga" killar, såna som inte "såg" oss. Så jag började gymnasiet okysst.

Jag och Mona flyttade till en liten stuga på en gård i Sveg när gymnasiet började. NU skulle vi leva livet. Vi hade aldrig druckit alkohol, och inte umgåtts med killar. Första månaderna var vi rätt skötsamma. Skötte skolan, gick på promenader och började känna oss hemma i Sveg.

Så... blev det vår första fest. Den var i november. Jag hade då börjat umgås med Jennyt, och hon hade fixat så vi hade en varsin Guntrum Riesling och jag minns inte riktigt vilka som var med annars. Jag minns att vi skulle gå ner mot Statoil och OK, och alldeles utanför skolan mötte vi ett par killar som Jennyt kände. Häddals-pojkar...De bästa ;-) Jag och Jennyt hade en varsin Guntrum uppkörd i jackärmen och vi surrade glatt med killarna. Minns inte om det bara var Conny och Jon, eller om det var fler... Kanske David... jaja, iaf, när jag surrade med Jon kom vi fram till att vi kände en gemensam kille som gick på hans naturbruksgymnasium uppe i ÅS. En kille jag och Linda träffat på en "Operation dagsverke"-träff i Östersund. Vi skrattade och bytte skolkort, Jon hade dock inget, så jag fick hans elev-id-kort som de hade på hans skola. Han var jämnårig med mig.

Jon och Conny (och ev. David) var ute och firade Connys födelsedag. Han fyllde 14. Medan vi stod där la Conny sin arm om mig och vi småbusade. Sen bestämde jag och Jennyt att vi skulle gå vidare mot mackarna. Då grabbade Conny tag i mig och pussade mig. Jag blev smått förvånad. I mitt tidigare (nyktra) liv hade jag aldrig varit med om att en kille bara pussade en. Sen kände jag hans tunga och jag minns att jag tänkte, SHIT, nu händer det! Vi hånglade på en stund innan Jennyt lyckades dra mig vidare...

Jag blev kär i Conny. Första kyssen, första fyllan och jag hade aldrig hört talas om fyllehångel. Något år senare skulle en kyss inte ha fått mig på fall, men då, under första kyssen, blev jag kär. Det var lite pinsamt, för han var två år yngre, men, det spelade ingen roll. Vi möttes senare på skolan och det var som en spänd stämning... och inget mer. Vi träffades på fler fester (eftersom jag och Jennyt mest umgicks med Häddalingar) men vi pratade oftast inte ens med varandra. Jag var alldeles för blyg, trots alkohol. Vad han tyckte/kände har jag ingen aning om. Under några månader bestod mitt liv av drömmar om Conny... vi skulle skriva en dikt på tyskan, och jag skrev en om honom, tyskaläraren bler lyrisk över min poesi och ville att jag skulle skriva mer.

Allt handlade om att få en skymt av honom, höra honom prata, vad som helst.

Jag minns en gång, då jag och Jennyt satt i cafeterian med några häddalingar. Så kom Conny förbi. Han var med i nån innebandyturnering och under matchen hade hans sko gått sönder framtill, så hela foten hade glidit framåt och ut...

Många såna där små ögonblick, som jag då levde på...

Det var min första kyss. Jag tyckte den var magisk, fantastisk och helt perfekt!

//LadyCara

Mina drömmar...

Ja, jag tolkar detta som mina drömmar om framtiden, och inte om drömmar jag drömmer på natten. De är tillräckligt komplicerade och förvirrande för mig, så hur skulle ni kunna få ut något av dem.

Den dröm jag har, och som jag på något vis försöker inse och acceptera inte kommer att slå in, är att få bli mig själv igen. Den jag var när jag var 19, innan ångesten förändrade mig.

Men, man kan inte gå bakåt och sikta på saker som redan har varit. Bättre då att acceptera den jag är idag och försöka trivas med det.

Men, om jag ser närmare på min dröm, så är det att bli frisk. Att sluta begränsa mig själv och livet för att vara säker. Att inte behöva oroa mig för allt, från att åka och hälsa på vänner och familj till att gå och handla. Att inte bryta ihop vartannat år och må så dåligt att jag tror att jag går under.

Min dröm är att jag ska lita på mig själv, på att jag klarar av livet, och vad som än sker i det. Att ha en tilltro till mig själv, på samma sätt som jag idag har tilltro till andra människor.

Sen vet jag att ångest är en del av livet och det är något jag alltid kommer att få leva med, men det är den sjukliga delen av ångesten jag vill komma bort från. Den som äter på mig inuti, som får mina händer att skaka, som gör det svårt att andas, den som begränsar mig.

Det är min dröm.

//LadyCara

... kommer jag att uppdatera här. Just nu är det fullt ös medvetslös med trollen som är här. Och när de åkt imorgon är det plöugg som gäller, till 100%! Skönt med julledigt, men för mig är det ju också en otroligt massa stress och oro, så det ska bli skönt att komma tillbaka till rutiner igen.

Snart blir det Tomte-Tass, bad för ungarna, pannkakor, bilbanebygge och säkert en massa mer... har inte hunnit tvätta kläder på över en vecka. Disken lyckas jag hålla någorlunda borta, men städning är också bortprioriterat... Jaja... Ska väl försöka engagera Hampus litegrann så han glömmer tv-spel!

//LadyCara