Istället för att skriva om ett nytt ögonblick, så väljer jag att byta det ämnet mot djuren här hemma. De tre figurerna som, förutom sambon, kan få mig fylld av kärlek, tokig av irritation, eller enbart vara i vägen.

Först börjar jag med killen som levt med mig i över tio år. Han fyller 11 i maj i år. Vovven.

Jag och Mona skaffade honom när vi fortfarande bodde i Sveg. Vi tänkte att Kitty, vår andra katt, skulle få lite bussällskap av honom. Så vi hämtade upp honom hemma i Hoddal, och brummade till vår lilla etta, som vi vid det tillfället delade med Kitty, kompisen Nicklas, och hans två hundar, en hamilton och en mäktig jämte.

Vovven gillade inte alls alla nya djur och de första dagarna var han mest en boll av uppfräst päls som fräste åt alla. Från första natten sov han i min säng. Oftast under mig, hur han nu kunde överleva det.

Så flyttade vi till Robertsfors. Efter ett år där, knappt, skulle Mona flytta söderut, och jag skulle stanna, så då tog hon Kitty med sig, och Vovven stannade hos mig.

Förresten. Ni kanske undrar över namnet? Vovven är ju kanske inte det typiska kattnamnet. En av mina bästa kompisar under de sista åren i gymnasiet, Stefan, hade en svart söt katt, som hette Vovven. Han var en rolig filur, men tyvärr blev kissen blind. Det gick ett tag, men, många fester, en till katt och en massa folk som kom och gick, stressade upp missen emellanåt, så han skulle fly och gömma sig, och sprang då ofta in i väggar och dörrar... Stackaren. Jag kanske inte minns det precis som det var, det har ändå gått över 11 år sedan. Tillslut tog Stefan bort honom och jag sa vid ett tillfälle, att om jag skaffade en svart katt, skulle jag döpa honom till Vovven, som en hyllning till Stefans katt. Och så skaffade vi Vovven.

Nu råkar det vara så, att Vovven är ett namn som passar honom väldigt bra. Han kommer, oftast, på kommando (dvs. om han känner för det, han är ju ändå en katt innerst inne.). Han kan sitta fint. Och när han är riktigt mysig så slickar han mig på händerna hur länge som helst.

Vovven har, hittills bott på otaliga ställen. Först i Hoddal, där han föddes, sedan Sveg ett par veckor. Så Robertsfors, på stantorsgatan, sedan Sikeå, nere i Lövviken, sedan Bollnäs, på Läroverksgatan. Tillbaka till Lövviken, sedan Herrgårdsv. i Robertsfors, vidare till Hemvägen, Robertsfors, och så Burströms, Sikeå. Och slutligen Sörflärke. 

Förutom att han bott på dessa ställen, har han även bilat hem med mig, både till mamma och pappa i Fåssjö och till sommarstugan i Långvind.

Berest kisse.

Han älskar att sova på de mest olika ställen. Favoriten är tvättkorg med ren- eller smutstvätt, alternativt garderoben. Andra ställen jag hittar honom på är i väskor, handfat, soffor, sängen och trollflickans lilla docksäng.

När jag bodde på hemvägen och i Burströms nattade han mig varje natt. När jag läst färdigt på kvällen och släckte lampan, lämnade han sin plats i fotändan och myste ner sig i min armhåla, eller hur jag ska säga. Där låg han tills jag somnade, då flyttade han ner till fötterna igen.

Han älskar ostissar, ost, pappklösbrädor och att vila lite på trädgårdstraktorn. Om den blir tråkig, myser han ner sig i rabatten...

Vovven har följt mig länge. Han har stått, bokstavligen, vid min sida under de år jag plågades av tvånget att kräkas. Han stod bredvid mig på toaletten med tassarna på toalettringen. Han har försökt kurra mig lugn under panikattacker, och han har antingen godkänt eller förkastat vänner/killar. Han älskar barn, och första gången han träffade en "bebis", så var det Line. Han hoppade nyfiket ner på golvet och spann och kurrade, medan hon släpade honom i svansen över golvet.

Vovven är fascinerad av fötter. Han myser lika gärna med mina fötter, som med mina händer.

Vovven blir lite knäpp ibland och ställer sig och stirrar in i ett hörn, medan han högljutt klagar med långa jamanden...

Vovven är min alldeles egna katt och jag kan bli tokig på honom, så pass galen att jag jagar honom i raseri genom huset, och andra gånger tröstar han mig när tårarna kommer.

Sen har vi Laban. Sambons labrador. Min ständige följeslagare. Han följer mig överallt. Ner i tvättstugan, upp i sovrummet, in på toan, nästan in i duschen.

Han känner av mitt humör och mående, och så fort jag börjar vackla känslomässigt, lägger han huvudet i mitt knä, eller så försöker han klättra upp hela han.

Laban älskar att sova på mina smutskläder, som jag har en förmåga att slänga nedanför sängen. Han nonchar sin egen säng, och sin egen filt om han får ligga och gosa ner sig bland strumpor, tröjor och byxor.

Laban vill vara med, och ser förkrossad ut när han inte får följa någonstans. Han är jämt glad, och svansen som viftar, träffar ofta på glas, lyktor, dvs-fodral och diverse annat som då flyger genom luften. Men han fortsätter glatt vifta.

Laban älskar att bada, att leka med pinnar och bollar, han älskar morötter och han älskar alla sina leksaker.

Laban fyllde 10 i november.

Sen har vi busfröet... den galna ninjakatten Eros.

Han ligger var som helst, hur som helst. Han föddes i Laxbacken, och vilket jobb vi hade innan vi lyckades lokalisera var hans mamma hade fött honom och hans syskon. Uppe på lagårn, i ett litet krypin som jag fick klämma mig in i, för att få ut dem.

Eros älskar att jaga. Vad det än är. Flugor, fåglar, möss, sorkar, spindlar, Vovven, leksaker, garnnystan mm.

Eros älskar att mysa. Helst när man själv inte vill mysa. Vovven har lärt sig, att puttar jag bort honom, då vill jag inte mysa. Men Eros tror att det betyder, mys ännu mer. Charmigt ibland, och andra gånger vill jag strypa honom. Om jag puttar ner honom från sängen, för att jag inte vill mysa, då går han fram till Laban och försöker mysa... Svaret brukar vara ett dovt morr, men Eros tolkar det som ett "Vad mysigt!"

Det var lite om djuren här... nu ska jag glo på en film...

Catch you later....

//LadyCara           

Såg ett Dr Phil-avsnitt i veckan som handlade om ett par som hade två barn ihop. Sedan hade de gått isär och skaffat nya partners, och de bråkade nu om vårdnaden. Detta hade de gjort i X antal år och de baktalade varandra, och pratade skit om varandra, så att barnen hörde och hamnade emellan.

Det där förstår jag inte!

Det skulle aldrig falla mig in att säga något negativt om trollens mamma så barnen hörde. Om jag tycker att ngt hon gör eller säger är fel, när det rör barnen, så tar jag ett steg tillbaka. För det är inte mina barn! Jag tycker om trollen hur mycket som helst, men det är inte mina barn, och hur deras liv ska se ut bestämmer inte jag. Visst kan jag ha åsikter, som jag då luftar med pappan, men aldrig inför barnen.

Jag skulle aldrig (hoppas jag iaf) säga något dåligt om trollens mor till dem. För det skapar dålig stämning mellan mig och barnen, mig och mamman, och kanske även mellan mamman och barnen. Jag förstår inte hur man kan använda barn som ett slags schackpjäser, och försöka påverka dem i någon riktning, för egen vinnings skull.

Trollflickan kan ofta säga att hennes mamma är bäst i hela världen, ibland tror jag, för att kolla hur jag reagerar. Jag brukar säga att jag förstår att hon tycker det, och sen säga att själv tycker jag att min mamma är bäst. Då blir hon lite brydd. Men så fortsätter jag med att pappa nog tycker att hans mamma är bäst, och att mamma kanske tycker att hennes mamma är bäst. Det där kan vi prata myucket om, vilka vi tycker mest om, och vilka vi saknar. Att pappa saknar trollen när de är hos mamma och att mamma saknar dem när de är hos oss.

Ja, det var bara lite tankar jag grunnat på sen jag såg Dr Phil. Ibland blir jag så upprörd av hur människor använder barnen för egen vinning.

I julas, när jag och sambon var till mina föräldrar, så bjöd storebror med fästmö ner oss till dem i sommar. Så barnen kunde leka och vi umgås. Vi får se, sa jag, vi har ju bara barnen en vecka, så vi får se hur det blir.

Men ni har väl delad vårdnad frågar fästmön sambon då, du har ju rätt till hälften av semestern med dem.

Då avbröt min far och sa, att det är väl inte förälderns rätt, det är barnens rätt att vara med båda föräldrarna.

Det där skapar ju också frågor och funderingar. För eftersom barnen är mest hos mamma, och det blir mest som att de "hälsar" på hos oss, så kan de ibland bli väldigt ledsen på fredagarna när de ska hit. De gråter och vill stanna hos mamma. Är det då bäst att de får vara hos mamma, eller?  Eller ska de utmanas? Det där är jättesvårt, mest för sambon, att höra att de inte vill vara här. Jag kan ju se mer objektivt på det, att de inte fått riktig rutin här, att de känner sig mer hemma, hemma. Ofta måste vi sätta igång dem så att säga, nästan föreslå vad de ska leka emellanåt, för de är inte "inskolade" eller vad man ska säga.

Det är inte lätt. Varken för oss vuxna eller för barnen.

Jaja, det var lite allmänna tankar...

Trevlig helg!

//LadyCara

Den här månaden, februari har gått lite drygt halvvägs, och jag hoppas bara att slutet av månaden blir bättre än början. Inte för att det hänt speciellt dåliga saker, men för att det har varit motigt alltjämt. Laban har varit till veterinär, skolan går inte bra alls, jag är förkyld och febrig, och har haft några lågvatten i humör och mående. På den bra-iga sidan är dock att "nyrummet" är fixat och vi ska rensa lite till för att få iordning det sista. Det är även bra-igt att Laban inte verkar ha ont längre. Det dåliga är att sambon "körde av" vägen till halvt som halvt, så nu är Volvon inlämnad på skadecenter och den kommer inte hem förrän i början på mars. Dåligt är även att passatens besiktningstid går ut sista februari och ska jag sälja iväg den, bör jag göra det ganska omgående... eller försöka besikta den och se om det är några större eller små fel på den...

Så februari har hittills inte varit så super, men, det kanske tar sig.

Många födelsedagar har det varit och kommer det att bli också. Först Madde 7 februari (Grattis älskade vän), Christers faster fyllde 60 i söndags, storebror fyller imorgon (Hurra Hurra) och så underbara, fina Anna fyller ju den 26!

Gäsp... och jag är trött och inspirerad... det är inte bra när det är tentavecka... jag måste ta tag i det här på allvar nu... det här går ju inte...

//LadyCara

Idag har jag gjort en massa... eller, litegrann iallafall.... Först har jag målat ett par hyllor fem ggr... nån gång till ska jag stryka på dem, sen ska de få torka ordentligt innan de åker upp på väggen i "nyrummet". Har även stickat litegrann. Röjt järnet vid diskbänken, rengjort silar och skrubbat mig ner till originalplåten tror jag. Trasslade även fram symaskinen och lagade två par byxor, ett par leggings, en av mina klänningar, två av Wilmas klänningar, och satt resårband i två byxor. Sen var det taco-iordninggörande. Och hela tiden, medan jag gör detta, har jag gråten i halsen. Jag känner tårarna som balanserar på ögonkanten. Jag trycker tillbaka dem. Ignorerar dem. Jag har inte tid att gråta. Jag har inte ork till det. Så jag biter ihop och fortsätter.

Det är inte första gången denna vecka det är så här. Tror det är tredje dagen. I torsdags orkade jag inte hålla tillbaka det alls. Så fort jag slutade göra något, sprutade tårarna. Smärtan skar i bröstet och hopplösheten var förlamande.

Vadan detta? Jag är inte riktigt säker. Jag har haft sådana här perioder förut. Men nu blir det så påtagligt när jag inte är ensam. Jag har barn och sambo runt mig. Just nu står trollflickan bredvid och väntar på att jag ska skriva färdigt så att jag kan göra en ansiktsmålning på henne. Och hela tiden känner jag hur gråtattacken står på kanten och balanserar.

Jag kan inte, trots hopplösheten jag känner, klassa det som om det hör ihop med depression. Depression vet jag hur det känns. Jag brukar vara ganska långt gången innan jag får såna här perioder, jag brukar märka det på att granska mitt beteende, mina handlingsmönster. Men inget ur mitt beteende, eller mina handlingsmönster tyder på depression. Jag har inte tappat initiativförmågan, jag har inte slutat med saker jag brukat göra. Däremot försöker jag förändra saker. Jag försöker ordna, fixa till, rusta upp...

Få mer kontroll kanske????

Hmm... jaja, om det fortsätter på den här vägen får jag väl kontakta psyk iaf till veckan. För jag kan inte balansera här på kanten längre... Antingen kastar jag mig ut handlöst och faller, eller så tar jag ett steg tillbaka till säker mark.

Besöket där gick för övrigt bra. Var ju där i slutet av januari, och istället för en vanlig 50 minuter, så var jag där i drygt 1½ timme. Och det var inte så att jag satt och terapiserade, utan vi gick mer igenom min historia, som för övrigt lät väldigt hemsk och jobbig när överläkaren läste upp den (ur journalen). Lät inte som om det var jag som mått så, varit med om de sakerna, som gått igenom allt.

Vi diskuterade nutiden, som jag faktiskt tycker är helt okej, överlag. Och framtiden, som jag försöker att inte tänka så mycket på. Jag kände att jag behöver ingen samtalskontakt för tillfället, så jag skulle komma tillbaka närmare sommaren.

Men, fortsätter det med det här balanserandet, så måste jag nog få en samtalskontakt iallafall.

Puuuh... trycka tillbaka, trycka tillbaka, trycka tillbaka...

Nu ska jag bita ihop en liten stund till, måla trollets ansikte, måla hyllorna, och sen ska väl ungarna i säng... så får vi se hur det går då... andas...

//LadyCara

Nu ska jag skriva om ett ämne, som berör mig, men som egentligen inte har med mig att göra. Barn. Jag har inga egna, men sambon har ju två små troll som är här varannan helg, så då måste jag vara en ansvarsfull vuxen. Helst en vettig också.

När jag var uppe i Sikeå sist diskuterade vi detta med barn, och åsikter om föräldraskap, och jag fick lufta några tankar jag har.

Först och främt, mamman. Och detta gäller nog alla föräldrar som flyttat isär, och den ene sen skaffar en ny partner. Det måste vara jobbigt. För när man skaffade barnen, planerade och drömde om dem, så gjorde man ju det tillsammans, mamman och pappan. Mamman vet (förhoppningsvis) hur pappan är och tänker om saker och barnuppfostran, och vice versa med pappan. Man har accepterat detta och vill nu ha barn och uppfostra dem tillsammans.

Så tar det slut. Jättejobbigt bara det, men som om det inte är nog, skaffar den andra föräldern en ny partner, som nu kommer att finnas i barnens liv. Och beroende på hur mycket tid barnen spenderar med den föräldern, så kommer även denna nya partner att hjälpa till att fostra barnen. Det är ju ganska naturligt. Det är även oftast så, att föräldrarna, när de gjort slut, inte umgås.

Nu blir det jobbigt att separera förälder från förälder, och partner hit och dit, så jag skriver istället ur min situation.

Jag har ju ingen relation till mamman. Hon har ingen till mig. Ändå "måste" hon acceptera att jag finns i barnens liv. Nu finns det ju många skräckexempel med galna ex, och hat mot nya flickvänner/pojkvänner, men detta är ju inte ett sådant fall. Detta, tror jag, är ett vanligt "Svensson-fall". Jag har egentligen ingen åsikt om mamman, det är det mer sambon som har, och jag hoppas att det är likadant åt andra hållet, att mamman inte har ngn negativ åsikt om mig. Men det måste vara jobbigt att låta en annan människa, som man egentligen inte vet något alls om, komma in och påverka ens barn. Antingen kan jag ju bli hemska Anna, som barnen avskyr, eller Toppen-Anna som de älskar. De två troll jag nu talar om varken avskyr eller älskar mig, tror jag, utan de har mer accepterat situationen. Jag är (ännu) en vuxen i deras liv, som råkar bo med pappa.

Men jag kommer ju att påverka dem, och det genom mina värderingar, och handlingar. Nu har ju jag ganska vanliga och vettiga värderingar (om jag får säga det själv   ), men jag kunde ju vara en fördomsfull, rasistisk, biiiaaatch, och det kan ju inte mamman göra ngt åt. Måste ju vara sk-itjobbigt....

Sen är det ju klassiskt att barnen spelar ut oss mot varandra, att de säger till mamman, att detta får de minsann göra för Anna och pappa. Och jag har ju inte koll på vad mamman har för regler. Eftersom det är med henne de är den största tiden, så spelar ju hennes tankar och metoder jättestor roll. Som när barnen frågar på morgonen om de måste borsta tänderna. Öh, jag vet inte???? För det måste vi hos mamma, säger de då. Ja, men då måste ni nog göra det här också.

Såna smågrejjer, som det känns som om vi borde vara överens om. Och med vi, menar jag i första hand mamman och pappan, men jag måste ju vara med på ett hörn, så jag vet vad som gäller, och kanske varför.

För i slutändan är det ju inte mitt ord som gäller. Diskuterade det med trollflickan en kväll, när jag sa att hon måste göra en grej, och hon svarar: det bestämmer inte du, du är inte min mamma.

Näe, det är jag ju inte. Jag försökte förklara att överlag har vuxna bestämmanderätt, och jag var ju vuxen, så jag kunde bestämma när hon var hos oss. Men, förklarade jag vidare, att de som bestämmer egentligen, när det verkligen gäller, det är mamma och pappa.

Detta med andras ungar kan ställa till problem. För tänk om mamman var en fördomsfull, rasistisk biiiaaatch! Det är ju inte min sak att tala om för henne att hon har fel. Det jag kan göra är att visa barnen alternativa tankesätt och genom handlingar få fram min mening. Nu är som tur mamman inte en fördomsfull rasistisk biiiaaaatch   

Hmm.... det är lite jag funderar på angående de små trollen som kommer hit... fler tankar kommer säkert   

//LadyCara

Vad ångrar jag? Jättemycket... Hur mycket som helst. Som att jag ångrar allt intrigerande under barndomen, att jag inte pluggade mer på gymnasiet, inte tog bättre hand om mig själv, jag ångrar vissa "strul", jag ångrar vissa beslut... men, å andra sidan, detta är lite vad jag brukar tänka och säga, när jag tänker på saker jag ångrar, beslut jag tagit som inte varit så smarta eller när jag diskuterar med någon om mina fel-val och saker som jag inte borde ha gjort:

De val jag gjort, har i slutändan tagit mig hit, precis där jag är idag, så då kan jag inte ångra dem, inte på riktigt, för då skulle jag ju ångra det jag har nu.

Hänger ni med?

Om jag inte hade struntat i skolan och om jag inte hade festat så mycket och istället tagit hand om mig själv, så hade jag aldrig flyttat upp till Robertsfors. Då hade jag kanske pluggat vidare på någon högskola, eller universitet, och då hade jag inte träffat några av mina idag bästa vänner. Jag hade inte fått de arbetskamrater jag haft, inte haft de jobb jag haft och inte träffat de människor jag träffat. Jag hade inte fått vara med om lyckan att hålla i Line första gången, jag hade inte njutit av att dansa med Samuel i köket uppe i Fredriksfors, jag hade inte fått uppleva alla de fina stunder jag faktiskt har upplevt.

Och så min ångestproblematik då. Många som lider av ångest, brukar tillslut säga att de är glada över sin ångest, den har fått dem att uppskatta andra saker, fått dem att fokusera på det som är rätt i deras liv osv. Det kan jag ännu inte säga. Jag är inte "glad" eller tacksam över ångesten, men, om jag inte lidit av den, hade jag aldrig kommit i kontakt med vissa människor. Utan ångesten så hade jag nog trampat i samma gamla fotspår utan att göra något åt mitt liv, för samtidigt som ångest kan förlama, göra en totalt apatisk inför val, så kan den även uppmana till förändring, och den var väldigt bidragande till att jag flyttade från Sveg och upp till Västerbotten.

På något sätt så ser jag alla mina felsteg, dåliga val, och dumma handlingar som ett sätt att ta mig från DÅ till NU, och just nu är livet inte så illa. Jag kan ångra saker till en viss grad, som att det var dumt gjort och så, men de sakerna ledde mig hit.

En gång sa Anna, en psykologstuderande som jag jobbade med under ett år, så här angående mina "ångringar".

Du måste alltid komma ihåg att du handlade bäst utifrån de förutsättningar och tankar du hade just då. Det är ju inte så att du vill förstöra för dig själv, utan just då, i den situationen som du var just då, handlade du på det sätt du trodde var rätt. Du måste förlåta dig för de saker som du idag ångrar, för just då, tyckte du att du handlade rätt.

Så, det är lite så jag försöker tänka. Alla felsteg och irrningar bort från den "rätta" stigen, ledde mig tillslut hit. Och just då jag gjorde felsteget, så handlade jag utifrån de förutsättningar jag hade då, och det är inte samma förutsättningar jag har idag, så jag kan inte döma mitt "gamla" jag.

//LadyCara

(gör fortfarande saker hon ångrar, och irrar alldeles för ofta bort från den "rätta" stigen, men hon går ial längs sin alldeles egna stig)

Min favoritfödelsedag? Jag vet faktiskt inte. Mina födelsedagar som barn har som trasslat in sig i varandra. Jag minns att jag fick min första LP-skiva när jag fyllde ?? Nånting... Det var Roxettes Look sharp. Jag minns när klasskamraterna kom hem till mig och vi åt marängsviss. Jag fick en massa bokmärken. Jag minns en födelsedag, tror det var samtidigt som när vi åt marängsviss, då min granne, tant Anna, som jag spenderade mkt tid hos, kom in med en prästkrage som stod i ett litet foliepaket (som var en massa femkronor) samtidigt som hon sjöng "när lillan kom till jorden". Jag minns min 15-års födelsedag. Den spenderades i grannpojkens Anders farmors stuga. Jag, Mona, Linda och Tess. Och Anders, Stefan och Patrik. Tror Thomas var förbi en sväng också. Vi lyssnade på musik, jag och Linda (kanske Mona också) hade bakat en sockerkaka som vi hällde cocktailfrukts-mix över som vi åt. Vi gjorde eld i öppna spisen, satt hopkrupna under en filt och pratade, sparkade boll. Jag sov nästan inget alls den natten, för jag var så fruktansvärt nervös, jag skulle idag kalla det ångest, för det kröp i kroppen, jag mådde illa och tänkte mina (idag) berömda "tänk om"-tankar. Allt beroende på att jag sov i en dubbelsäng med Linda, Anders och Stefan. Stefan hade armen om mig och jag var kär. Det var nog bästa födelsedagen som tonåring/barn.

Jag minns naturligtvis min 18-årsdag. Jennyt bjöd mig på en öl på Knuten till lunch, och sen blev vi kvar där. Jag fick ringa och avboka min körlektion. När vi kom hem, efter 23-tiden, så hade jag fått ett födelsedagskort från mormor, där hon glömt att skriva Göstas (hennes karls) namn, vilket fick mig, i min fylledimma att tro att han dött, utan att ngn talat om det för mig. Det resulterade i ett panikslaget telefonsamtal hem till mamma och pappa. Tårarna sprutade i ett äkta fyllegråtanfall.

Jag fyllde 20, och hade världens fest som varade i tre dagar. Det var folk i lägenheten konstant under dessa tre dagar/nätter. Vi var 7 stycken som sov i det pyttelilla sovrummet. Vi bar ut soffor på gräsmattan, blev nästan utkastade från Knuten innan klockan var ett på dagen. Minns inte ens 50% av den helgen, men det var en sjujäkla fest.

Födelsedagar i "vuxen" ålder då....? Jag vet inte riktigt... 25-årsdagen hade jag planerat skulle bli jättekul, men idag när jag ser tillbaka så blir jag bara arg, och det hänger naturligtvis ihop med mitt ex... whatever...

Jag minns inte direkt födelsedagar som hör ihop med ålder, men jag minns födelsedagen jag inte klarade av att låta mina vänner komma och fira mig, utan istället fick de komma till Jomyra där jag bjöd på tårta... Jag minns födelsedagen när Line var så till sig veckan innan jag fyllde år, så hon slog in ett paket och gav det till mig då. Det var en av hennes nallar.

Min 30-årsdag. Jag vaknade här nere i Sörflärke, hos älsklingen och fick paket i sängen. Sen bilade jag hem och hade kalas för vännerna dagen efter. Och det kalaset är kanske inte den bästa, men upplevelsen jag fick i present, den bär jag för alltid med mig i mitt hjärta.

Födelsedagarna i sig är inte viktiga för mig. Det är att få sitta med de jag tycker om, och bara umgås. Och det är små ögonblick jag minns, de som berör hjärtat. Kramarna, kärleken, vissa ord, utryck...

Nu blir det sängen...

//LadyCara

Är ni medlem i Buzzador? Det är en sorts testgrupp som företag  anlitar för att marknadsföra sina nya produkter. Som medlem får man fylla i lite uppgifter om sig själv, och då det kommer en produkt som passar in på min profil, så får jag erbjudande om att buzza den. Buzza innebär att jag får hem en stor kartong med varan, så jag kan prova den själv och dela ut varan, eller varuprov till mina vänner och bekanta. Sen lämnar jag en rapport tillbaka till Buzzador om hur buzzningen gått, om jag har klagomål, tips eller så.

Själv har jag fått prova soppor, kryddmixar, tandkräm och Decubal krämer. Vänner till mig har fått prova näsdukar, halstabletter mm.

Nu söker Buzzador småbarnsföräldrar och gravida. De har tydligen buzznings-varor som riktiar sig till barn, tidigare har jag sett att småbarnsföräldrar buzzat om barnmat och nappar. Det kan vara i princip vad som helst.

Om ni vill vara med och testa, så gå in på denna länk och anmäl er! http://www.buzzador.com/index.php/sv/?refstr=LadyCara

Om ni får ett erbjudande om en vara ni inte är intresserad av, så är det bara att tacka nej!

Det var veckans tips det!

Trevlig helg på er!

//LadyCara