Jag gör framsteg mest hela tiden och måste nog tacka medicinen för det! Annars skulle nog inte jag ha hållit ihop förra veckan. Jag kommer att kämpa med näbb och klor för att fortsätta med denna medicin...

Så, förra veckan inleddes väldigt tråkigt.... med en tenta i ett riktigt skitämne... STATISTIK! Seriöst, hata.... jag pillrade på och hade just ingen aning alls om vad jag pysslade med...

På onsdagen var den inlämnad och jag städade lite i kök och hus inför det efterlängtade och samtidigt fruktade besöket... Vid halv tre kör det in en volvo på gården och jag möter Tess på bron med en bamsekram! Äntligen! Det var bara kvarten innan de svängde in som var lite jobbig och som magen protesterade på sitt vanliga vis.

Laban skuttade glatt efter och hälsade på Tess och Jimmy. Jag kramade om Jimmy och hälsade på deras troll. De har ju vuxit märkvärt sedan jag träffade dem sist. Trollen alltså, tror nog att Jimmy och Tess inte vuxit så mycket... inte till utseendet då, men kanske på insidan.

De släppte ut det lilla yrvädret Zelda som Laban genast förälskade sig i. Det visade sig dock att kärleken inte var direkt besvarad. Zelda tror tydligen inte på uttrycket "kärlek vid första nos-sniffandet", såsom Laban gör. Efter ett par dagar dock, efter att ha "skrikit" till åt Laban ett antal gånger och därmed skrämt honom till underkastelse, så accepterade hon honom som en ny lekkompis. Bara han inte busade och myste för mycket med "hennes" familjemedlemmar.

I två och en halv dag, drygt, fick jag njuta av glädjen att ha min vän sedan läääääänge (över 25 år) så nära! Och hennes underbara familj!  

Att jag jämt tjatar om hur länge vi varit vänner är kanske fånigt, men för mig är det guld värt. Speciellt som vi överlag har träffats runt två gånger om året fram tills gymnasieåldern, då vi spenderade desto mer tid med varandra... och sedan ebbade det ut, pga jobb, förhållanden, familj och tidsbrist... 

För att sammanfatta besöket med sambons ord: Det var trevligt folk det där.... vad tyst och tomt det blev (när de farit hem)... =)

Ni är alltid välkomna hit upp och förhoppningsvis får ni träffa våra små troll då. Om inte annat så får vi försöka fixa till ett möte i sommar. Ska verkligen försöka säga ifrån mig jobb någon vecka eller så =)

Och nu när jag tömde kameran för att komma åt denna bild hittade jag några andra roliga... de kommer genast, i ett nytt inlägg =)

//LadyCara

Vovven har varit hängig sista dagarna. Han har sedan ½ år tillbaka ungefär haft två knölar på kroppen, en vid svansen och en på halsen. Vid kontakt med veterinären har de sagt att det inte är så mycket att göra, mer än att operera bort dem (massa tusenlappar) eller avvakta för att se om han lider av dem.

Han har inte haft ont i dem och betett sig som vanligt. Enda jag kan anmärka på är att han emellanåt luktat väldigt mycket bajs... surfis rent av...

Så för några dagar sedan slutade han sova i vår säng. Han brukar "natta" mig och somna i mitt knäveck, eller mot min mage... Sambon anmärkte att han tyckte att Vovven verkade lite hängig...

Igår försökte jag ge honom lite kattgodis. En sort som han fullkomligt älskar. Han knastrade lite med godisbiten, och hälften ramlade ur munnen på honom... han struntade i det och gick och la sig i ett hörn i hallen... Jag tog honom i knäet och myste lite med honom, medan jag klippte klorna. Tyckte han kändes lite benig vid bröstkorgen, och när han "ouffade" till när han hoppade ner på golvet, skar det till i hjärtat mitt och tårarna steg i ögonen...

Gick och la mig och la Vovven på mig mage, där han alltid brukar ligga... Han reste sig och hoppade ner och la sig på golvet istället...

Imorse låg han kvar på samma ställe. När jag pratar med veterinären förbereder hon mig på att det kan vara cancer, och att det kanske är bäst att låta honom somna in. Försöker under förmiddagen intala mig själv att det "bara är en infektion" eller ngt annat lättbehandlat, men tårarna kom under hela morgonen. Ringde älsklingen för att be honom följa med till veterinären. Moraliskt stöd och tröst.

Vovven jamade lite på vägen in, och tårarna svämmade över mest hela tiden på mig.

Veterinären tar lite i honom och säger sedan:

-Bara av att känna på honom ger mig känslan av cancer...

Hon kollar sedan i munnen, inspekterar knölarna och känner på honom. Han är oväntat medgörlig och låter henne klämma här och där. Han spinner till och med.

Veterinären uppmärksammar att han har gult tandkött och att han är väldigt smal över ryggen, men uppsvälld över magen. Detta kan tyda på FIP, en lömsk sjukdom utan botemedel.

Mina alternativ var dessa:

* ta en massa blodprover på honom och kanske hitta felet, som kanske inte ens kan behandlas, eller som kostar multum, och som kanske leder till att han får leva några månader till. Livskvalitén skulle dock antagligen inte vara idealisk... Eventuellt sondmatning.

* Låta honom somna in.

Redan när hon nämnde FIP insåg jag att jag skulle mista min älskade katt där och då. Tårarna rann och jag lyckades till slut hulka fram att jag ville låta honom somna, att jag inte ville att han skulle lida. Veterinären höll med mig, och frågade om jag ville vara närvarande och det ville jag såklart.

Hon gav honom en spruta i magen och släckte sedan takbelysingen och tände ett ljus. Hon klappade och smekte Vovven lite, och han spann högt. Han satt där på britsen, på en vit, ullig filt. Sedan la/tippade han ner och la sitt huvud på min arm. Fortfarande spinnande. Veterinären lämnade oss och jag och sambon smekte honom tills han slutade spinna. Tills han slutade andas. Tills hjärtat slutade slå.

Veterinären kom in och kollade så att hjärtat verkligen slutat slå, och frågade sedan om vi ville begrava honom själv. Jo, det vill jag ju. Så hon bäddade kattburen med papper, eftersom urinblåsan skulle tömmas efter en stund. Sedan la hon försiktigt in honom och jag fick stänga buren.

Jättefint bemötande och jag är inte avundsjuk på hennes jobb.

Sambon skjutsade hem mig och for sen tillbaka på jobbet.

Själv har jag gråtit. Gråtit, gråtit och gråtit. Klappat den svarta pälsen och sniffat en sista gång i hans nacke. Nu ligger han nerbäddad i sin filt i en kartong. Tänkte Eros skulle få lukta/se honom, så han kanske förstår vad som hänt. Jag vet inte.

Sen får han vila i frysen tills i sommar. Då ska jag begrava honom.

Jag var inte beredd på att jag skulle bli så här ledsen. Att det skulle göra så ont. Att min lilla Dogge Doggelito skulle beröra mig så djupt.

Så ursäkta kommande bildkavalkad. Jag måste bara få ur mig det... litegrann av det iallafall....

Och så har vi julklapparna från Vovven till trollen. Och från trollen till Vovven... Huuuh....

//LadyCara

Du gjorde det igen
Alldeles nyss
Du sa det där man aldrig får säga
Du sa det till mig,

det outhärdligt
hänsynslöst

förbjudna
Du sa

jag älskar dig,

jag älskar dig,
jag älskar dig

Hit me like a ray of sun
Burning through my darkest night
You're the only
one that I want
Think I'm addicted to your light

//LadyCara ~surrounded by your embrace~