Jag tänkte fortsätta berätta lite om oro, från boken Bli av med din oro av Robert L. Leahy.

Varför oroa man sig då? Det verkar ju inte leda till något bra, så varför fortsätter man/jag att göra det. Jo, jag tror att jag kan hitta en lösning på problemet. (Nu kanske problemet bara finns i mitt huvud, men det gör ju inget, jag kan oroa mig för det också.) Jag är också rädd för att missa något, så jag går igenom saker om och om igen, eventuella händelseförlopp upprepas i huvudet och påhittade scenarion gås igenom för att jag inte ska missa något. Dessutom tror jag att om jag fortsätter tänka, oroa mig lite till, så kanske jag kommer på DET, det som löser hela situationen, det som kommer att göra att jag slipper oroa mig något mer... Jag vill heller inte bli överraskad, så jag tänker igenom kommande händelser, som jag trorkommer att hända, så jag slipper bli överraskad om/när det händer. Jag vill öven vara ansvarsfull, vara tjejen med koll, så då är det bäst att vara förberedd... tänka, oroa, tänka, oroa....

Relationer är något som ständigt finns i mina tankar. Jag oroar mig för att jag inte tar hand om och vårdar mina relationer tillräckligt mycket. Det tror jag nog många gör, som inte lider av GAD eller överdriven oro, men kanske inte i samma utsträckning som jag gör. Jag oroar mig för att jag sviker människor omkring mig, att de ska vara arga eller besvikna på mig. Det står i boken att de som oroar sig ofta är bättre på att förutsäga andra människors känslor än de som inte oroar sig. Det är ju både ett plus och minus, för ibland tror jag att en vän känner på ett sätt som den inte alls gör, för jag tänker för mycket på det. Jag lägger känslor och tankar på dem som de inte alls känner eller tänker.

Att oroa mig verkar logiskt för mig, det är ett sätt att anpassa mig till en verklighet som är osäker, som jag inte kan kontrollera. En verklighet som är farlig och fylld av problem.

Jag tänkte avsluta med två tankar som jag tycker "rättfärdigar" min oro. Jag fyller på listan mer imorgon, den består av tio punkter.

• Jag tror att oron hjälper mig att lösa problem.

Jag tror att oron kommer att förbereda mig, skydda mig och sätta stopp för eventuella hemska händelser. Jag tror att om jag bara tänker/oroar mig tillräckligt mycket så kommer jag att komma på på ett sätt att lösa mina problem.

• Jag tror att världen är farlig och att jag inte förmår handskas med den.

Jag är ganska övertygad om att det kommer att inträffa något hemskt, så genom att oroa mig så försöker jag förhindra att "det" händer. Jag är väldigt uppmärksam på "hotfull" information, t.ex tecken på att någon kommer att avvisa mig, eller så tolkar jag känslan av att vara svimfärdig pga matbrist till att betyda att jag håller på att få en panikångestattack. Jag ser faror där det inte finns några och mina antenner är ständigt ute för att tolka omgivningen.

Until next time...

//LadyCara

Har hittat en bok som verkligen kändes som en fullträff. Den heter Bli av med din oro och är skriven av Robert L. Leahy. Jag tänkte berätta lite ur den, för när jag läste de första kapitlen så upptäckte jag att jag satt och nickade och tänkte, PRECIS så är det....

Det finns ett antal "regler" eller sanningar om oron.

Regel ett är om något hemskt skulle hända, är det mitt ansvar att oroa mig för det.

Regel två är att inte acceptera ovisshet, jag måste veta säkert hur saker ligger till.

Regel tre är att behandla alla mina negativa tankar som om de vore verkliga. (Om jag tror att ngn tycker illa om mig, så är det förmodligen sant.)

Regel fyra är att allt hemskt som kan hända, återspeglar mig som person. (Om jag inte klarar ett prov, är hela jag misslyckad)

Regel fem hör ihop med fyran, man får inte misslyckas. Det går bara inte för sig. Allt är mitt ansvar.

Regel sex är som en påföljd av tidigare regler, att när jag oroar mig över allt som kan tänkas hända, när jag oroar mig över vad folk tycker och över att misslyckas, så händer det saker i kroppen. Det knyter sig i magen, jag kallsvettas, skakar på händerna osv. Då måste jag göra mig av med alla negativa känslor. Omedelbart.

(Nu är det ju så att känslor är som vädret, de bara är. Jag kan inte bara bestämma mig för att känna på ett visst sätt, det går inte. Det jag kan göra är att ändra tankesättet, så jag tolkar situationen annorlunda, men det är en annan bok det  )

Regel sju är att allt som jag kan tänkas tänka på, ska behandlas som om det vore akut.Jag får inte lura mig själv med att säga att jag kan vänta med att ta itu med problemet. Jag måste tänka på det, oroa mig för det, och helst lösa det NU.

Regel åtta handlar om oron i sig själv. Jag måste ju oroa mig för att jag oroar mig så mycket. Det kan ju inte vara bra för mig.

************* ************* *************

Forskare har kommit fram till att människor i regel är mindre ångestfulla när de oroar sig. Det är därför jag t.ex gör det. Om jag oroar mig, slipper jag känna, oberoende på om det är negativa eller positiva känslor. De som oroar sig är ofta rädda för känslor, och bearbetar inte betydelsen av vissa känslor, för de sitter fast i tankevärlden... (här passar kommentaren "du tänker för mycket" in) En annan sak som stämmer in på mig, är att jag inte står ut med ovisshet. Jag vill ha ett ja, eller nej. Jag vill VETA, så att jag kan tänka ut alla möjliga och omöjliga faror osv.

GAD, eller GÅS (generaliserat ångestsyndrom) som det kallas på svenska kan beskrivas som "tänk om"-sjukan. Det är det jag har lyckats utveckla. Det innebär att jag oroar mig för ett antal olika saker, pengar, hälsa, relationer, säkerhet, prestationer osv. Jag oroar mig även för att jag inte kan behärska min oro. Jag hoppar från oro till oro och förutspår den ena katastrofen efter den andra. Jag oroar mig även för att jag oroar mig så mycket. Jag har även problem med sömnen, jag är irriterad och spänd, trött har problem med matsmältningen. Ofta svettas jag mycket och känner mig nervös mest hela tiden. Jag har svårt att koppla av. Det är kanske inte konstigt att GAD ofta leder till depression. GAD är ett kroniskt tillstånd.

Ofta lider man inte bara av GAD, utan har även andra ångesttillstånd, som t.ex social fobi, tvångssyndrom, panikångest.

Jag tänkte avsluta med övriga ångesttillstånd jag brottas med. Dagligen.

Social fobi. Det som oroar mig är att jag kommer att bedömas av andra, att jag ska bli förödmjukad (inför andra människor) och att jag ska bli avvisad. Detta gör att jag undviker att tala offentlig och att möta nya människor.

Detta har några opponerat sig emot, jag som kan vara så social emellanåt, som kan ställa mig upp mitt under paltfesten med hela Sikeå-by och berätta lite om mig själv, jag som anmäler mig själv till kurser och åker på träffar där jag inte känner en kotte. Det verkar ju inte som om jag lider av att möta nya människor eller att prata offentligt. Nyckelordet är verkar.... Jag tycker verkligen att det är pest. Jag mår väldigt dåligt inför såna händelser, men ser det som en utmaning. Som en väg till att må bättre. Att utmana mig själv.

Igår pratade jag med mamma och berättade att jag anmält mig till Zumba. Hon sa då, att jag inte verkade ha problem att hoppa på saker, alldeles själv. Ta initiativet till att möta nya människor.

En hemlighet: jag har problem med det. jag försöker bara att inte tänka på det, att inte oroa mig för det. För i slutändan tror jag att jag mår bättre av att göra såna saker än att bara sitta hemma och glo in i väggen. Och om det finns ngt jag kan göra för att må aldrig så lite bättre, är jag beredd att göra det....

Nästa ångesttillstånd: panikångest.

Det var genom panikångesten jag sökte hjälp. Panikångest innebär att jag oroar mig för att jag inte kan behärska mig rent kroppsligt och att jag tror att jag kommer att bli tokig eller sjuk. Därför undviker jag olika ställen, t.ex biosalonger, restauranger, bussar.... För där är oftast utgången blockerad. Så fort jag kommer in på ett sånt ställe, letar jag nödutgångar, toaletter... jag har också tänkt (oroat) ut förklaringar och nödlösningar ifall jag måste fly platsen. Jag undviker även öppna ytor, där jag inte kan komma undan fort, torg, gator, gallerior osv.

Nu går jag ju på restauranger, jag åker buss, jag sitter på torget och äter en glass, men, och det är det här människor runt om glömmer, jag mår oftast inte bra när jag gör det. Det är oftast jobbigt, men jag vet att det blir värre om jag undviker dessa situationer. Jag måste utmana mig själv, för att kunna bli bättre, må bättre. Och ibland, så har jag inga problem alls. Jag mår underbart bra och klarar av att äta (matsmältningsproblem, remember?...) på restaurang och njuta.... Det finns faktiskt såna tillfällen och det är dom som gör att jag orkar med de gånger då jag mår illa, är svimfärdig, skakig och rädd.

Så, det får vara nog om det för denna gång... återkommer med fler saker en annan gång =)

//LadyCara

Helgen har spenderats i Sikeå med mina underbara vänner. Precis vad jag behövde. En helg med vänner och god mat, skratt och allvar, skvaller och känslor... Saknar Madde och Anna något så enormt mycket. Det är sant som det är sagt, man saknar inte kon förrän båset är tomt... Och Madde och Anna är mina kor, och jag tror inte riktigt jag själv visste hur viktiga de är för mig, förrän de inte fanns i mitt liv dagligen längre.

Hur som, anlände till jomyra på fredagseftermiddagen/kvällen och blev serverad middag. Årets första grillning, kyckling och pommes. Gott gott. Line och Birk. Mina fina små guldklimpar. Line mötte mig i dörren med världens bamsekram, och efter som Birk, och sen Madde. Jimmy dök upp några minuter efter mig, och fick en go´kram av honom också... Och så Heba förstås.

Vi surrade, surrade och surrade. Jag blev uppassad och satt bara och myste. Ner en sväng till Sikeå Hamn där jag fick en kram av Erik och lite tjäderinformation. Anna låg till sängs... Hon mådde inte så bra...

Lördagsförmiddagen spenderades nere i Sikeå Hamn där det var SM i isracing. Vi dick runt och kollade på bilarna, pratade med lite folk, och såg några race. Sen hem, fixa lite fika att ta med till lapplägret och så skotrade vi dit. Pratade med Line hela vägen upp och med Birk på vägen ner. Sen softade jag och Line med datorn medan Madde tog sig en liten ridtur.

Madde skjutsade sedan barnen till sina "barnvakter" och jag duschade och klädde mig för kvällens äventyr. Lite smink, hårblåsning, örhängen och så lånade jag scarf och jacka av Madde och ett par skor av Jimmy och sen hämtade vi upp Anna och rattade mot stan och Jennie. Där bjöds vi på trerätters middag.

Förrätt: Grönsaksplättar med tzatziki

Huvudrätt: Apelsinkyckling i en sås med smak av franska örter och potatisklyftor.

Efterrätt: Persikor på hallonspegel och lite kokosflingor.

Det var gott. Minst sagt. Åt och njöt av sällskapet. Vi var sex tjejer. Jag, Anna, Madde, Jennie, Mia och Gabriella.

Sedan "minglade" vi och surrade, skvallrade och lärde oss lite teckenspråk. Sedan rattade jag ner oss ner på stan där det var packat med folk. Lönehelg, ut, sup och svälj... Vi hamnade, trots motstånd, på Schlager.... det är så sunkigt där tycker jag... Man klibbar fast med skorna i golvet....

Men vi dansade, dansade och dansade. Hoppade runt, vevade med armarna och vrålade med i låtarna....

Halvsuddig bild på mig och mina två änglar.

Visst var det jobbigt emellanåt. Jag hade ångesten gnagande i kanterna i vissa situationer, men... lugnt att kvällen var värd det obehaget och de tankarna.

Med klockomställningen så var vi hemma i Jomyra vid 4 på morronen... Låg och läste en stund innan jag törnade in.

På söndagen åt jag en snabb frukost och brummade sedan hem till Anna för att överlämna hennes försenade födelsedagspresent och få mig lite kladdkaka och ännu mer surr. Framtidsdrömmar, hästar, barn, renovering.... Sen hade jag bråttom hem, för jag ville hinna träffa trollen här hemma också innan de skulle hem till sin mamma.

Jag hamnade i soffan här, med båda trollen sittande uppepå mig och vi surrade lite snabbt om allt som hänt i helgen och trollflickan undrade om inte vi kunde baka nästa helg de kom... Självklart!

Vi borde tusan dra en tjejkväll i kvartalet, eller per halvår. Så roligt att få komma ut och bara vara med vännerna.

Tack för i helgen tjejer! Den var guld värd för mig!!!

//LadyCara

“There are two ways to live: you can live as if nothing is a miracle; you can live as if everything is a miracle.”
- Einstein

"Alla kloka tankar har redan tänkts tusentals gånger, men för att göra dem till vår verkliga egendom måste vi noggrant tänka dem om igen, tills de slår fasta rötter i vår egen erfarenhet."

- Goethe

Tänkte avsluta med mitt favoritcitat när jag var i yngre tonåren:

"It´s nice to be important, but it´s more important to be nice."

- Scooter

//LadyCara

Förutom de uppenbara orsakerna, som att jag gråter när ångesten blir för stor, eller när jag sjunker så långt ner så jag går in i en depression, eller när jag slår mig fruktansvärt illa, så gråter jag ofta pga av kärlek.

Att se andra visa sin kärlek, som när Erik pratade om Samuels födelse och hur mycket han älskar Anna, då sprutar tårarna.

Tänkte lägga upp några klipp på filmer som får tårarna att komma...

Sånt här får mig att gråta sönder...

Likaså gråter jag av Sofias Änglar, Extreme Home MakeOver... En massa program där man hjälper varandra. Ibland gråter jag till Mannen som talar med hundar, när Cesar Millan lyckas hjälpa en hund att nå sin fulla potential. Minns ett avsnitt där en hund visade aggression och nervositet med andra hundar, och i slutet av programmet rusade hunden runt i en stor hundrastgård, med andra hundar, och lekte, viftade på svansen och såg allmänt lycklig ut... Sånt får det att värka i hjärtat...

//LadyCara

Tänkte skriva lite om vad som skett under de senaste veckorna, då jag gömt mig från bloggen.

Kan väl börja med studierna... vi har börjat med hälsoekonomi, och har gjort första deltentan. Den fick jag godkänt på, och idag startade den andra deltentan. Pluggandet går rätt bra, och nu börjar det närma sig för praktik. Tänkte fara förbi sjukhuset här i Övik och höra om jag kan få vara där...

Måendet... jaaa, upp och ner. Inte så jättemycket upp och inte så jättemycket ner. Det som tar på, som jag själv märker, är att när barnen är här, försöker jag köra på i 120, och det brukar resultera i en ganska slutkörd AnnaPanna, och när jag är slutkörd kommer GÅS-tankarna starkare, ångesten gnager i kanterna och jag blir lätt uppgiven. Det brukar ordna till sig efter 1-2 dagar då jag skrotar på här hemma själv sen. Detta ger mig en otrolig respekt för alla mammor och pappor därute som klarar av detta dag ut och dag in, år efter år. Samtidigt mår jag bra (oftast) när barnen är här. För det blir aktivering av stora mått. Mat ska planeras och fixas, det ska borstas tänder, spelas spel och leka. Det gäller bara att hitta balansen antar jag. Men, samtidigt så är ju jag en sån människa, på gott och ont, att jag vill ge barnen allt jag kan. Inte materiella saker, absolut inte, men min tid, mitt engagemang. Sitter gärna och filosoferar med dem och pratar om allt möjligt. Så har jag ju alltid varit med vännernas barn också, och jag tror det är viktigt för barnen. Så mitt mellan tvätt och disk försöker jag vara tillgänglig för dem. Om situationen skulle vara en annan, så vi hade barnen oftare, och i längre perioder, så skulle jag nog få lära mig att begränsa mig lite, men de är ju bara här i två dagar ungefär, varannan vecka, och då lägger jag ner all tid och energi på dem.

Jag tänkte erkänna en sak också... Jag har fastnat i Big Brother... jag missar inte ett avsnitt... *suckar* Men men, bättre att se folk supa och göra bort sig än att göra det själv kanske =)

Åh, idag har jag varit och handlat så-jord och blomjord, så senare i veckan ska jag plantera om blommorna här inne, och så sätta lite frön inför sommaren! Ska bli skojj!!!

//LadyCara

Bättre än vaddå?

Men, saker som får mig att må bra är sysselsättning. I vilken form det än må vara. Det kan vara att lägga pussel, brodera, sticka, läsa, skriva, promenera, organisera, städa, lägga pärlplattor, ordna, fixa, dona... Att ha någonting att göra, så att tankarna kan fokusera. Sen tycker jag inte alltid om att städa, ordna, fixa, dona, skriva, promenera osv...

När jag mår psykiskt dåligt har jag småknep som brukar funka för att jag ska kunna uthärda ångesten. Inte alltid så att jag mår bättre, men så att jag står ut. Det kan vara att umgås med vänner, göra något aktivt som åka skoter, båt, bada, laga mat... Sen orkar jag ju inte alltid det, för när ångest härjar i kroppen, är alla muskler spända, och efter någon timme är jag rätt slut, så då kanske det tar på krafterna bara att gå uppför en trappa. Men, jag vet att aktivering gör det uthärdligt. Oftast. Och om ingenting fungerar, jag är för trött för att göra något, men för spänd och  orolig för att kunna vila, så lyssnar jag på Lars-Eric Uneståhls lugna stämma när han går igenom kroppens muskler och får dem att sakta slappna av.

Nyckelordet över huvudtaget tror jag är aktivering, sysselsättning... Nu är jag ju en av de lataste människorna på denna gjord, så därför kanske jag hellre broderar än promenerar, jag läser istället för att simma, men just det här att göra något, inte bara sitta/ligga framför tvn eller datorn, gör att jag mår bättre....

//LadyCara 

All slags orättvisor gör mig galet upprörd. Alltifrån att folk tränger sig i kön, till att folk svälter. Jag kan arbeta upp min upprördhet till enorma nivåer. Olika lön för samma arbete, att man behandlar människor olika pga kön, färg, utbildning, status, sexuell läggning osv.

Brott kan jag också bli tokiga på. Inte kanske skattefiffel och ekonomisk brottslighet, även om det drabbar mig indirekt. Utan mer när man utnyttjar utsatta grupper. All slags utnyttjande av barn gör mig tokig och ledsen. Pedofili, incest, aga... och folk som plågar djur borde spärras in. Flickor som används som handelsvaror inom trafficing och som trycks ner mentalt.

Jag blir upprörd över psykvården i Sverige. Innan man börjar må psykiskt dåligt, så måste man kunna systemet för att få hjälp, och ändå kanske du inte får hjälp. Jag har haft tur i det avseendet inser jag, men jag blir lika upprörd ändå eftersom det är så många människor som inte klarar sig med livet i behåll.

Jag blir upprörd över många saker. Jag har ju GAD, eller GÅS (generaliserat ångestsyndrom) som det förkortas på svenska, och det medför att jag analyserar allt. Mycket av den ångest jag känner, kommer ifrån att jag tänker för mycket och för små dialoger i huvudet, att jag inte bara kan släppa saker, utan måste vända och vrida på allting, och detta gör att jag kan bli väldigt upprörd över att det inte finns mjölk hemma... när jag inte har 100% kontroll (eller rättare sagt, 100% kontroll har jag ju aldrig, men när jag känner att jag tappar kontrollen) blir jag upprörd. Nästan panikslagen....

Jag blir upprörd av trångsynthet och oförmåga att känna empati. Jag kan diskutera homosexualitet med sådan känsla att det slutar med att folk tror jag är homosexuell. Jag kan lätt ta parti för utsatta människor, och stå på deras sida, slåss för deras rätt.... Blir tokig på rasism och bigotteri...

Jag blir upprörd varje dag, jag hetsar upp mig över hur världen ser ut, hur människor, natur och djur behandlas.

Jag är väldigt liberal i botten, och förstår inte hur folk kan tänka på annat sätt.

Jag tror det är bra att bli upprörd. Det visar att förmågan att vilja förändra finns, och det som styr vad man upprörs över, är väl ens moral och etik. Allt man fått med sig hemifrån i värderingar, och sedan byggt på, eller modifierat genom egna upplevelser....

Så, trots att jag blir tokigt upprörd över allt och inget, så tänker jag nog inte försöka ändra på det... Då är jag inte jag....

För några år sedan fick jag i uppdrag av Anna, en tjej på psykologmottagningen i Umeå att be min familj beskriva mig med tre ord. Och min lillebror skrev att jag blir lätt engagerad och upprörd. Det stämmer =)

Nu ska jag hämta posten och se om där finns något att uppröras över....

//LadyCara