Jag har stickat benvärmare till trollflickan som hon ska få i helgen... Igår provade jag dem på Labans ben och de såg okej ut.... idag, efter att ha klippt Eros klor, funderade jag om inte det skulle passa bra på honom med. Eftersom kattben är så smala, så fick han prova den som polokrage, halsvärmare istället. Han blev inte alls glad. Uppskattade inte alls det rosa, gula och lila... tyckte inte att det framhävde hans ögon eller nåt... Han skuttade ut mitt på golvet och försökte slänga av sig halsvärmaren genom att kasta fram och tillbaka med huvudet... gick inte bra. Då fick han eld i baken och rusade ut genom kattluckan. NEEEEJ, inte nystickade plagget ropade jag och klumsade efter, med kameran i högsta hugg. Han satt en bit bort och stirrade ihärdigt in i källarfönstret. Kanske han bara var nyfiken på hur han såg ut i det varma, nya plagget.... Jag satte mig på huk och lockade... resultat? :

  Han vände mig ryggen... jag lockade lite till:

  Han tittade återigen i sin spegel/källarfönster och började sen lunka iväg.... jag stövlade efter och lyckades fånga honom.... bar in honom och lät sambon hålla honom så jag kunde fota den motsträviga fotomodellen med nyaste modet...

Nu är Eros "naken" igen, och är lite tilltufsad på hals och huvud... men mycket lyckligare tror jag... Han trivs nog bäst som han är..... Halsvärmaren får bli benvärmare igen...

//LadyCara - kattstylisten....

Fortsättning på tidigare inlägg.

8. Oro innebär att jag tar ansvar.

I och med att jag oroar mig, så tror jag att jag är ansvarsfull. Nu är jag inte en sådan människa som tolkar alla "kroppstecken" eller åkommor till att vara en allvarlig sjukdom, det måste vara jättejobbigt för dem, men just det problemet har jag inte. Här skulle dock deras problem kunna passa in, att om man hittar ett "konstigt" födelsemärke, så börjar de fundera på om det är canceröst. Och om de väl börjat fundera på det så tror de att det är oansvarigt att inte kolla upp det. Nu tycker ju jag att man ska kolla upp alla "konstiga" födelsemärken, knölar i bröst eller vad det nu kan vara, men det finns ju alltid en gräns. Får jag huvudvärk för tredje dagen i rad så tror jag inte genast att det kan vara hjärnhinneflammation, eller någon annan huvudorienterad sjukdom... (förutom en vanlig sväng av min ständiga galenskap då  ) Men det där att hela tiden tro att jag tar mitt ansvar genom att oroa mig för allt som skulle kunna hända, är en orsak till att jag fortsätter oroa mig.

8. Oro är ett sätt att minska ovissheten.

Som jag skrivit tidigare blir jag nästintill galen av ovisshet. Jag vill hellre veta om det går dåligt än att istället sväva i ovisshet, även om det skulle kunna gå bra. Bara för att kunna förbereda mig, för att kunna "lösa" det hela. Jag tror jag kan fundera ut alla tänkbara sätt som ngt kan gå på tok och minska ovissheten genom att söka information och tänka noga på alla alternativ. Detta ökar oftast känslan av att jag inte kan göra något åt saken, och det resulterar i mer oro. Jag tror att jag kommer att kunna räkna ut saker och ting, hitta ny information som kommer klargöra allting och hjälpa mig att hitta den perfekta, ultimata lösningen. Jag använder oron för att försöka eliminera ovissheten, men det gör mig bara mer orolig för ovissheten är omöjlig att eliminera.

Här kommer vissa meningar som har med denna punkt att göra. Meningar som jag tänker, för att rättfärdiga oron:

* Jag tror att visshet minskar risken för att jag ska skadas/såras/bli ledsen.

* Jag söker efter lugnande besked för att känna mig tryggare.

* Jag väntar så länge som möjligt med att skrida till handling.

* Ovisshet är detsamma som hot, bristande kontroll, misstag och ånger för mig.

Ovisshet är negativt för mig, men i realiteten är ovisshet neutralt. Bara för att jag inte vet vilket väder vi får nästa vecka, så betyder ju inte det att det blir orkan.

9. Jag oroar mig för jag vill få kontroll över mina tankar och känslor.

Jag lägger stor vikt på förnuftet och försöker att inte känna så mycket, vilket leder till att jag inte bearbetar mina känslor. Jag har en negativ inställning till mina sinnesrörelser och är intolerant i förhållande till mina känslor. Jag tror att om jag skulle "släppa lös" mina känslor, skulle jag förlora kontrollen över dem, och de skulle aldrig lämna mig i fred.

Varför detta? Jo, som människa som har benägenhet att oroa mig har jag en högre ångestkänslighet. En del individer är i hög grad känsliga för sina ångestkänslor, och är negativt inställda till dem. Det skriver jag under på. Jag hatar ångestkänslor och är livrädda för dem. En vårdare på avdelningen där jag låg inlagd sa till mig: Den dag du slutar vara rädd för ångesten och känslorna den medför, det är den dag du kommer sluta ha ångest. Det stämmer kanske.

10. Oro ger mig motivation.

Jag tror att oron motiverar mig till att göra saker. Det kan ju stämma. Studenter oroar sig för dåligt resultat i skolan, vilket motiverar dem att plugga hårdare. Det som skiljer dem åt (enligt boken) är om man är en defensiv pessimist eller om man är deprimerad och överängslig. Defensiva pessimister bekymrar sig över sina prestationer, de oroar sig över att de inte ska vara motiverade nog att prestera bra, och så sänker de förväntningarna på sig själv. Man nämner kanske till andra att man är orolig över att man inte är tillräckligt förberedd, men i verkligheten arbetar dessa defensiva pessimister hårdare och i det långa loppet presterar de bra. Mycket bättre än om de inte fått oroa sig. Depressiva och överängsliga människor däremot presterar inte alls bättre genom att oroa sig. Istället får de koncentrationsproblem, svårigheter att komma ihåg saker och försöker fly problemet. Ångesten lägger sig sen i det hela och man tvivlar mer på sig själv och får panikkänslor. Så om du oroar dig och du inte är en defensiv pessimist så är oron ett hinder för dig i dina relationer och för din prestation.

Så, nästa gång jag skriver om oro handlar det om de sämsta sätten att handskas med oro...

//LadyCara

Så, fortsätter på listan jag började med i förra inlägget.

3. Oron hjälper mig att slippa tänka på det värsta som skulle kunna hända.

Så om det värsta som skulle kunna hända, för mig, är att kräkas offentligt, så skulle jag istället uppmärksamma och oroa mig för de små tecknen som kommer innan jag ev. skulle börja kräkas. Jag oroar mig för att maten jag äter är dålig, att jag oroar mig för att bli orolig i magen, jag oroar mig för att känna den här svagheten i armar och ben som jag brukar känna innan jag ska kräkas. Om jag fokuserar på de tecknen, så slipper jag oroa mig för att just kräkas, och genom att jag koncentrerar min oro till dessa tecken, och ev. flera, så upptäcker jag på ett tidigt stadium att nu är det uppkastning på G, och då kanske jag kan förhindra det.

Detta är en viktig punkt, för eftersom att jag koncentrerar mig på småsaker som jag kanske kan ta tag i, så slipper jag konfronteras med min största rädsla, kräkas offentligt. Därför kan jag inte arbeta bort den skräcken, utan den lever kvar i mig, just för att jag försöker att inte tänka på den.

4. Min oro hindrar mig från att uppleva starka känslor.

Människor runt mig har alltid sagt, du tänker för mycket Anna. Och det stämmer. Jag undviker känslor genom att oroa mig. Jag försöker behålla saker i huvudet och bearbeta saker där istället för att känna efter hur saker känns.

Erkännande; jag har väldigt svårt att njuta. Att ligga på soffan och mysa med sambon skulle väl vara det bästa som finns. Känna kärlek, närhet och ömhet. Men jag kan oftast inte det. Jag kan inte bara slappna av och njuta och känna kärleken. Istället tänker jag på saker. Jag tänker på allt möjligt och oroar mig för det. Sen oroar jag mig över att jag inte njuter av att mysa. Jag oroar mig så mycket för att jag inte kan släppa fram kärleken och bara vara i stunden, istället för att oroa mig över om det finns rena strumpor till imorgon.

5. Jag är inte ångestfull när jag oroar mig.

Detta stämmer oftast. De gånger de inte stämmer, tror jag (för det är ju inte så att jag med ett verktyg kan mäta graden av ångest, som man gör med feber), är de gånger jag sjunkit för djupt ner i grubblande och ältande, och samtidigt har ångest. När jag oroar mig för att ångesten inte släpper, när jag oroar mig över att den aldrig ska släppa, när jag oroar mig för om jag kommer att överleva. Då är ångesten stark.

Men överlag funkar det. Genom att jag hela tiden ser hot och faror omkring mig, som jag oroar mig för, reagerar jag annorlunda inför ett verkligt hot. Om du (vem det nu är som läser detta) inte lider av ångest, och ser en hotfull bild så blir du kanske rädd och hjärtat slår fortare. Men om du utsätts för bilden om och om igen, så minskar rädslan och ångesten för dig. Men för mig funkar det inte så. Jag befinner mig ganska konstant i ett högre spänningstillstånd, jag är hela tiden spänd, vaken och uppmärksam på faror, så om jag konfronteras med en hotfull bild så ökar inte min puls. Jag ser det bara som ännu ett hot. Detta gör också att min rädsla inte heller minskar om jag exponeras för den där bilden om och om igen. Jag är alltid på vakt, redo för faror.

Och eftersom jag oroar mig hela tiden, tror jag att jag gör ngt konstruktivt åt min ångest, när jag istället trycker undan den. Om jag slutar oroa mig kommer ångesten starkare, det är som att den gömmer sig när jag oroar mig, och hoppar fram på en gång jag slutar oroa mig. Detta är en orsak till att vi som oroar oss generellt är mer ångestfulla trots att vi inte lider av så mycket ångest när vi just oroar oss.

6. Oron ger en illusion av kontroll.

Jag har upptäckt allt eftersom att jag har ett ganska stort kontrollbehov. Inte så att det måste vara organiserat till tusen, men jag måste ha koll på saker och ting. Vad som kommer att hända, när det kommer att hända och hur det kommer att hända. Genom att hela tiden tänka på hur saker och ting kan gå, så hittar jag olika lösningar och handlingsplaner som gör att jag känner att jag har kontroll. Jag försöker lösa ett problem innan det blir ett större problem, som kan bli en katastrof.

Detta är svårt, för jag kan ju inte kontrollera hur andra människor reagerar och tänker. Hela tiden tänker jag på vad som kan gå fel, på hur jag ska kunna få kontroll över en viss situation. Det är ett sorts säkerhetsbeteende. Och eftersom jag oroar mig så mycket innan en förväntad olycka händer, och den sen inte händer, så tror jag att orsaken till att olyckan inte inträffade är att jag oroade mig så mycket. Eftersom jag oroade mig så mycket och att det sen inte inträffade något farligt, måste ju bero på att jag oroade mig. Det fungerar att oroa sig!

Detta kan man då jämföra med att om du gick upp en kvart före solen stiger upp, är det då du som får solen att stiga upp?

Så, de sista punkterna tar jag nästa gång...

Trevlig helg!

//LadyCara

Jag tänkte fortsätta berätta lite om oro, från boken Bli av med din oro av Robert L. Leahy.

Varför oroa man sig då? Det verkar ju inte leda till något bra, så varför fortsätter man/jag att göra det. Jo, jag tror att jag kan hitta en lösning på problemet. (Nu kanske problemet bara finns i mitt huvud, men det gör ju inget, jag kan oroa mig för det också.) Jag är också rädd för att missa något, så jag går igenom saker om och om igen, eventuella händelseförlopp upprepas i huvudet och påhittade scenarion gås igenom för att jag inte ska missa något. Dessutom tror jag att om jag fortsätter tänka, oroa mig lite till, så kanske jag kommer på DET, det som löser hela situationen, det som kommer att göra att jag slipper oroa mig något mer... Jag vill heller inte bli överraskad, så jag tänker igenom kommande händelser, som jag trorkommer att hända, så jag slipper bli överraskad om/när det händer. Jag vill öven vara ansvarsfull, vara tjejen med koll, så då är det bäst att vara förberedd... tänka, oroa, tänka, oroa....

Relationer är något som ständigt finns i mina tankar. Jag oroar mig för att jag inte tar hand om och vårdar mina relationer tillräckligt mycket. Det tror jag nog många gör, som inte lider av GAD eller överdriven oro, men kanske inte i samma utsträckning som jag gör. Jag oroar mig för att jag sviker människor omkring mig, att de ska vara arga eller besvikna på mig. Det står i boken att de som oroar sig ofta är bättre på att förutsäga andra människors känslor än de som inte oroar sig. Det är ju både ett plus och minus, för ibland tror jag att en vän känner på ett sätt som den inte alls gör, för jag tänker för mycket på det. Jag lägger känslor och tankar på dem som de inte alls känner eller tänker.

Att oroa mig verkar logiskt för mig, det är ett sätt att anpassa mig till en verklighet som är osäker, som jag inte kan kontrollera. En verklighet som är farlig och fylld av problem.

Jag tänkte avsluta med två tankar som jag tycker "rättfärdigar" min oro. Jag fyller på listan mer imorgon, den består av tio punkter.

• Jag tror att oron hjälper mig att lösa problem.

Jag tror att oron kommer att förbereda mig, skydda mig och sätta stopp för eventuella hemska händelser. Jag tror att om jag bara tänker/oroar mig tillräckligt mycket så kommer jag att komma på på ett sätt att lösa mina problem.

• Jag tror att världen är farlig och att jag inte förmår handskas med den.

Jag är ganska övertygad om att det kommer att inträffa något hemskt, så genom att oroa mig så försöker jag förhindra att "det" händer. Jag är väldigt uppmärksam på "hotfull" information, t.ex tecken på att någon kommer att avvisa mig, eller så tolkar jag känslan av att vara svimfärdig pga matbrist till att betyda att jag håller på att få en panikångestattack. Jag ser faror där det inte finns några och mina antenner är ständigt ute för att tolka omgivningen.

Until next time...

//LadyCara

Har hittat en bok som verkligen kändes som en fullträff. Den heter Bli av med din oro och är skriven av Robert L. Leahy. Jag tänkte berätta lite ur den, för när jag läste de första kapitlen så upptäckte jag att jag satt och nickade och tänkte, PRECIS så är det....

Det finns ett antal "regler" eller sanningar om oron.

Regel ett är om något hemskt skulle hända, är det mitt ansvar att oroa mig för det.

Regel två är att inte acceptera ovisshet, jag måste veta säkert hur saker ligger till.

Regel tre är att behandla alla mina negativa tankar som om de vore verkliga. (Om jag tror att ngn tycker illa om mig, så är det förmodligen sant.)

Regel fyra är att allt hemskt som kan hända, återspeglar mig som person. (Om jag inte klarar ett prov, är hela jag misslyckad)

Regel fem hör ihop med fyran, man får inte misslyckas. Det går bara inte för sig. Allt är mitt ansvar.

Regel sex är som en påföljd av tidigare regler, att när jag oroar mig över allt som kan tänkas hända, när jag oroar mig över vad folk tycker och över att misslyckas, så händer det saker i kroppen. Det knyter sig i magen, jag kallsvettas, skakar på händerna osv. Då måste jag göra mig av med alla negativa känslor. Omedelbart.

(Nu är det ju så att känslor är som vädret, de bara är. Jag kan inte bara bestämma mig för att känna på ett visst sätt, det går inte. Det jag kan göra är att ändra tankesättet, så jag tolkar situationen annorlunda, men det är en annan bok det  )

Regel sju är att allt som jag kan tänkas tänka på, ska behandlas som om det vore akut.Jag får inte lura mig själv med att säga att jag kan vänta med att ta itu med problemet. Jag måste tänka på det, oroa mig för det, och helst lösa det NU.

Regel åtta handlar om oron i sig själv. Jag måste ju oroa mig för att jag oroar mig så mycket. Det kan ju inte vara bra för mig.

************* ************* *************

Forskare har kommit fram till att människor i regel är mindre ångestfulla när de oroar sig. Det är därför jag t.ex gör det. Om jag oroar mig, slipper jag känna, oberoende på om det är negativa eller positiva känslor. De som oroar sig är ofta rädda för känslor, och bearbetar inte betydelsen av vissa känslor, för de sitter fast i tankevärlden... (här passar kommentaren "du tänker för mycket" in) En annan sak som stämmer in på mig, är att jag inte står ut med ovisshet. Jag vill ha ett ja, eller nej. Jag vill VETA, så att jag kan tänka ut alla möjliga och omöjliga faror osv.

GAD, eller GÅS (generaliserat ångestsyndrom) som det kallas på svenska kan beskrivas som "tänk om"-sjukan. Det är det jag har lyckats utveckla. Det innebär att jag oroar mig för ett antal olika saker, pengar, hälsa, relationer, säkerhet, prestationer osv. Jag oroar mig även för att jag inte kan behärska min oro. Jag hoppar från oro till oro och förutspår den ena katastrofen efter den andra. Jag oroar mig även för att jag oroar mig så mycket. Jag har även problem med sömnen, jag är irriterad och spänd, trött har problem med matsmältningen. Ofta svettas jag mycket och känner mig nervös mest hela tiden. Jag har svårt att koppla av. Det är kanske inte konstigt att GAD ofta leder till depression. GAD är ett kroniskt tillstånd.

Ofta lider man inte bara av GAD, utan har även andra ångesttillstånd, som t.ex social fobi, tvångssyndrom, panikångest.

Jag tänkte avsluta med övriga ångesttillstånd jag brottas med. Dagligen.

Social fobi. Det som oroar mig är att jag kommer att bedömas av andra, att jag ska bli förödmjukad (inför andra människor) och att jag ska bli avvisad. Detta gör att jag undviker att tala offentlig och att möta nya människor.

Detta har några opponerat sig emot, jag som kan vara så social emellanåt, som kan ställa mig upp mitt under paltfesten med hela Sikeå-by och berätta lite om mig själv, jag som anmäler mig själv till kurser och åker på träffar där jag inte känner en kotte. Det verkar ju inte som om jag lider av att möta nya människor eller att prata offentligt. Nyckelordet är verkar.... Jag tycker verkligen att det är pest. Jag mår väldigt dåligt inför såna händelser, men ser det som en utmaning. Som en väg till att må bättre. Att utmana mig själv.

Igår pratade jag med mamma och berättade att jag anmält mig till Zumba. Hon sa då, att jag inte verkade ha problem att hoppa på saker, alldeles själv. Ta initiativet till att möta nya människor.

En hemlighet: jag har problem med det. jag försöker bara att inte tänka på det, att inte oroa mig för det. För i slutändan tror jag att jag mår bättre av att göra såna saker än att bara sitta hemma och glo in i väggen. Och om det finns ngt jag kan göra för att må aldrig så lite bättre, är jag beredd att göra det....

Nästa ångesttillstånd: panikångest.

Det var genom panikångesten jag sökte hjälp. Panikångest innebär att jag oroar mig för att jag inte kan behärska mig rent kroppsligt och att jag tror att jag kommer att bli tokig eller sjuk. Därför undviker jag olika ställen, t.ex biosalonger, restauranger, bussar.... För där är oftast utgången blockerad. Så fort jag kommer in på ett sånt ställe, letar jag nödutgångar, toaletter... jag har också tänkt (oroat) ut förklaringar och nödlösningar ifall jag måste fly platsen. Jag undviker även öppna ytor, där jag inte kan komma undan fort, torg, gator, gallerior osv.

Nu går jag ju på restauranger, jag åker buss, jag sitter på torget och äter en glass, men, och det är det här människor runt om glömmer, jag mår oftast inte bra när jag gör det. Det är oftast jobbigt, men jag vet att det blir värre om jag undviker dessa situationer. Jag måste utmana mig själv, för att kunna bli bättre, må bättre. Och ibland, så har jag inga problem alls. Jag mår underbart bra och klarar av att äta (matsmältningsproblem, remember?...) på restaurang och njuta.... Det finns faktiskt såna tillfällen och det är dom som gör att jag orkar med de gånger då jag mår illa, är svimfärdig, skakig och rädd.

Så, det får vara nog om det för denna gång... återkommer med fler saker en annan gång =)

//LadyCara

Helgen har spenderats i Sikeå med mina underbara vänner. Precis vad jag behövde. En helg med vänner och god mat, skratt och allvar, skvaller och känslor... Saknar Madde och Anna något så enormt mycket. Det är sant som det är sagt, man saknar inte kon förrän båset är tomt... Och Madde och Anna är mina kor, och jag tror inte riktigt jag själv visste hur viktiga de är för mig, förrän de inte fanns i mitt liv dagligen längre.

Hur som, anlände till jomyra på fredagseftermiddagen/kvällen och blev serverad middag. Årets första grillning, kyckling och pommes. Gott gott. Line och Birk. Mina fina små guldklimpar. Line mötte mig i dörren med världens bamsekram, och efter som Birk, och sen Madde. Jimmy dök upp några minuter efter mig, och fick en go´kram av honom också... Och så Heba förstås.

Vi surrade, surrade och surrade. Jag blev uppassad och satt bara och myste. Ner en sväng till Sikeå Hamn där jag fick en kram av Erik och lite tjäderinformation. Anna låg till sängs... Hon mådde inte så bra...

Lördagsförmiddagen spenderades nere i Sikeå Hamn där det var SM i isracing. Vi dick runt och kollade på bilarna, pratade med lite folk, och såg några race. Sen hem, fixa lite fika att ta med till lapplägret och så skotrade vi dit. Pratade med Line hela vägen upp och med Birk på vägen ner. Sen softade jag och Line med datorn medan Madde tog sig en liten ridtur.

Madde skjutsade sedan barnen till sina "barnvakter" och jag duschade och klädde mig för kvällens äventyr. Lite smink, hårblåsning, örhängen och så lånade jag scarf och jacka av Madde och ett par skor av Jimmy och sen hämtade vi upp Anna och rattade mot stan och Jennie. Där bjöds vi på trerätters middag.

Förrätt: Grönsaksplättar med tzatziki

Huvudrätt: Apelsinkyckling i en sås med smak av franska örter och potatisklyftor.

Efterrätt: Persikor på hallonspegel och lite kokosflingor.

Det var gott. Minst sagt. Åt och njöt av sällskapet. Vi var sex tjejer. Jag, Anna, Madde, Jennie, Mia och Gabriella.

Sedan "minglade" vi och surrade, skvallrade och lärde oss lite teckenspråk. Sedan rattade jag ner oss ner på stan där det var packat med folk. Lönehelg, ut, sup och svälj... Vi hamnade, trots motstånd, på Schlager.... det är så sunkigt där tycker jag... Man klibbar fast med skorna i golvet....

Men vi dansade, dansade och dansade. Hoppade runt, vevade med armarna och vrålade med i låtarna....

Halvsuddig bild på mig och mina två änglar.

Visst var det jobbigt emellanåt. Jag hade ångesten gnagande i kanterna i vissa situationer, men... lugnt att kvällen var värd det obehaget och de tankarna.

Med klockomställningen så var vi hemma i Jomyra vid 4 på morronen... Låg och läste en stund innan jag törnade in.

På söndagen åt jag en snabb frukost och brummade sedan hem till Anna för att överlämna hennes försenade födelsedagspresent och få mig lite kladdkaka och ännu mer surr. Framtidsdrömmar, hästar, barn, renovering.... Sen hade jag bråttom hem, för jag ville hinna träffa trollen här hemma också innan de skulle hem till sin mamma.

Jag hamnade i soffan här, med båda trollen sittande uppepå mig och vi surrade lite snabbt om allt som hänt i helgen och trollflickan undrade om inte vi kunde baka nästa helg de kom... Självklart!

Vi borde tusan dra en tjejkväll i kvartalet, eller per halvår. Så roligt att få komma ut och bara vara med vännerna.

Tack för i helgen tjejer! Den var guld värd för mig!!!

//LadyCara

“There are two ways to live: you can live as if nothing is a miracle; you can live as if everything is a miracle.”
- Einstein

"Alla kloka tankar har redan tänkts tusentals gånger, men för att göra dem till vår verkliga egendom måste vi noggrant tänka dem om igen, tills de slår fasta rötter i vår egen erfarenhet."

- Goethe

Tänkte avsluta med mitt favoritcitat när jag var i yngre tonåren:

"It´s nice to be important, but it´s more important to be nice."

- Scooter

//LadyCara

Förutom de uppenbara orsakerna, som att jag gråter när ångesten blir för stor, eller när jag sjunker så långt ner så jag går in i en depression, eller när jag slår mig fruktansvärt illa, så gråter jag ofta pga av kärlek.

Att se andra visa sin kärlek, som när Erik pratade om Samuels födelse och hur mycket han älskar Anna, då sprutar tårarna.

Tänkte lägga upp några klipp på filmer som får tårarna att komma...

Sånt här får mig att gråta sönder...

Likaså gråter jag av Sofias Änglar, Extreme Home MakeOver... En massa program där man hjälper varandra. Ibland gråter jag till Mannen som talar med hundar, när Cesar Millan lyckas hjälpa en hund att nå sin fulla potential. Minns ett avsnitt där en hund visade aggression och nervositet med andra hundar, och i slutet av programmet rusade hunden runt i en stor hundrastgård, med andra hundar, och lekte, viftade på svansen och såg allmänt lycklig ut... Sånt får det att värka i hjärtat...

//LadyCara